Jag vill med egna ord kommentera den senaste veckans mediadrev kring arbetsmarknads- och jämställdhetsminister Paulina Brandbergs bananfobi, eftersom jag råkade bli en del av det hela.

Händelsen i New York gick till som beskrivits i media. Mötet var tidigt på morgonen, och min assistent hade plockat med sig en banan eftersom vi inte hade hunnit äta frukost. När hon såg skyltar med överkryssade bananer frågade hon om det var förbjudet att ha med sig bananer, eftersom hon hade en med sig. Vi fick veta att ministern var extremt allergisk och att hon därför måste göra sig av med bananen. Min assistent försökte hitta ett säkert ställe att slänga den – vi ville ju inte riskera att ministern fick andnöd eller liknande på grund av oss – men det slutade med att hon fick åka ner 46 våningar och gå ut. Eftersom jag vid det tillfället kände att jag klarade mig kändes det som den enklaste lösningen, även om jag gärna inte är utan assistans i en så okänd miljö. 

I efterhand fick jag reda på att det antagligen inte rörde sig om en svår allergi, eftersom det är extremt ovanligt med luftburna matallergier. Det handlade nog snarare om en fobi. Hade vi fått den informationen istället hade vi så klart sett till att gömma bananen, vi hade inte velat orsaka obehag på det sättet heller, men det hade ju varit enklare att hantera. 

En fobi är naturligtvis mycket svårt för den som lever med den, särskilt när det gäller något som är vanligt och svårt att undvika. Det kan skapa stora hinder och påverka möjligheten att delta i vardagslivet. Men att påstå att det handlar om en svår allergi, när det i själva verket är en fobi, är problematiskt ur fler synvinklar än just händelsen i New York. Det riskerar att förminska både personer med svåra allergier och personer med fobier. Det kan också få allvarliga konsekvenser – om allergier misstänkliggörs kan de som faktiskt lever med livshotande allergier mötas med skepsis och inte med tillräcklig försiktighet.

Och istället för att stärka förståelsen för funktionshinder kopplade till psykiska åkommor, förstärker det stigmat kring dem. Det hade varit både enklare och mer respektfullt att vara tydlig från början – att säga som det är.

Händelsen sätter också fingret på något riktigt skevt i samhället. Den belyser vilka grupper som kan kräva att världen anpassas efter deras behov och vilka som inte kan det. Vem som får sina behov bemötta handlar ofta inte om graden av funktionshinder utan om maktstrukturer och privilegier. Detta gör ojämlikheten i vårt samhälle smärtsamt tydlig. De som redan har en stark position eller inflytande möter ofta en större vilja till anpassning, medan andra får kämpa för att deras behov ens ska erkännas.

Jag hade ingen aning om att denna rapportering skulle växa till något så stort. Och jag tycker att det gick överstyr. Samtidigt visar alla de kommentarer och skämt som cirkulerat, och som ofta gränsat till eller uttryckt funkofobi, att vårt samhälle fortfarande har en lång väg att gå när det gäller inkludering, förståelse och respekt för olika typer av funktionshinder.

Jag hoppas trots allt att något gott kan komma ur detta. Kanske kan det väcka en konstruktiv diskussion om inkludering och maktstrukturer i samhället, och ge fler mod att prata öppet om sina fobier och behov.

– Jessica Smaaland, ordförande