– Här står jag och tänker prata lite om glädjen och stoltheten över att vara farmor och mormor – utifrån förutsättningen att jag en gång inte räknade med att ens bli mamma.
Men först – jag har arbetat inom funktionshinderrörelsen under i stort sett hela mitt yrkesliv.
Jag har haft kampen om jämlika och rättvisa livsvillkor för kvinnor och män med funktionsnedsättningar som min arbetsuppgift.
Samtidigt har jag levt mitt eget liv under samma förutsättningar och med återkommande tillfällen där jag tvingats ta strid för mina egna möjligheter och rättigheter att leva som andra.
Det har tidvis varit ett tufft liv med en hel del kamp där mitt stridbara jag varit användbart. Men det har också slitit på mig – så nu har jag valt att lägga det mesta av den sortens påverkansuppgifter bakom mig.
Istället tänker jag säga några ord och berätta en liten historia ur livet som farmormor som jag brukar kalla mig.
När jag växte upp som tonåring under 60-talet gjorde min mamma klart för mig att jag inte skulle räkna med att mitt liv skulle rymma man och barn. Dom möjligheterna såg hon inte.
Men eftersom hon samtidigt fostrat mig till en självständig flicka med skinn på näsan så hade jag inga planer på att inte försöka, för min längtan efter barn var lika stor som hos vilken annan kvinna som helst.
Jag hade turen att bli vuxen samtidigt som vissa stödresurser så sakta började utvecklas här i Sverige – så facit blev tre barn, två pojkar och en flicka. Min äldsta och yngsta råkar vara här idag – nu 50 och 38 år gamla.
Under min barndom bodde jag mycket borta, barn som vi skulle inte leva med sina familjer. Det var inte ovanligt att nyblivna föräldrar uppmanades glömma bort det lilla barnet som fötts.
Under en period när jag bodde på ett skolhem skrev jag brev till min mamma. Hon sparade dom breven och jag har dom nu. En sommardag för något år sedan satt ett av mina sex barnbarn och läste några av breven som mitt då tioåriga jag skrev till min familj långt borta. Det var en ledsen flicka som längtade efter mamma, pappa och dom två småbröderna.
Det var en stark stund vi hade tillsammans – mitt då tioåriga barnbarn och jag. Och hennes kommentar när vi läst klart och var lite ledsna båda två var – tänk farmor – det här har hänt – på riktigt. – Ja lilla V – det har det…
Jag är så oerhört glad och stolt över mina tre barn och dom sex barnbarn dom gett mig – jag som växte upp i tron att det scenariot inte fanns för mig. Jag önskar en nutid och en framtid där alla flickor och pojkar, kvinnor och män med olika funktionsnedsättningar ges det stöd i form av service, assistans, hjälpmedel och annat som var och en av oss behöver för att få leva sina liv som sitt eget bästa jag – det är väl ändå inte för mycket begärt av ett välfärdssamhälle.
Tack för mig!