– Tack för att jag får möjlighet att tala idag. Mitt namn är Susannah Sjöberg och jag är ordförande för Sveriges Kvinnoorganisationer, en partipolitiskt obunden paraplyorganisation som samlar 50 medlemmar från svensk kvinnorörelse.

Jag har sen jag var fem år gammal insett att världen vi lever i är orättvis på väldigt många sätt om man är flicka och sedan växer upp och blir en kvinna. Jag tror att alla kvinnor i världen delar en kollektiv erfarenhet av vad det innebär att vara kvinna. Det existerar hos oss alla oavsett om man har fått på sig de där genusbrillorna eller inte. Det manifesterar sig på olika sätt. Lägre lön, sämre arbetsvillkor, en utsatthet för mäns våld som präglar våra liv från att vi är små tills vi blir gamla. Vi är alla kvinnor, vi är olika grupper av kvinnor som på olika sätt utsätts för patriarkalt förtryck. Vissa mindre, vissa mer.

Denna manifestation handlar om just detta, att kvinnor med funktionsnedsättning är just kvinnor, en av alla oss. För oss i Sveriges Kvinnoorganisationer är FQ en av våra femtio medlemmar men som sådan är ni också en väldigt viktig organisation. Ni samlar flickor och kvinnor vars röster allt för sällan hörs, vars röster tystas av omvärlden. Jag är därför framförallt här för att lyssna på er, i andra hand för att tala och visa mitt stöd för er.

Vi som arbetar med jämställdhet varje dag vet att det jämställdhetspolitiska målet om att kvinnor ska ha samma makt som män att forma samhället och sina egna liv är långt ifrån uppnått och i synnerhet inte för kvinnor med funktionsnedsättning.

Jag brinner särskilt för att varje flicka och kvinna ska leva ett liv fritt från mäns våld. Kvinnor med funktionsnedsättning är en särskilt utsatt grupp när det gäller denna fråga. Ungefär 50 procent av alla kvinnor med funktionsnedsättning har utsatts för hot, fysiskt våld eller sexuellt våld efter 15 års ålder. 41 procent av kvinnorna med funktionsnedsättning hade våldserfarenheter före 15-årsdagen.

Inte nog med att funktionsnedsättningen i sig ofta utgör en sårbarhet, våldsutsatta kvinnor med funktionsnedsättning befinner sig ofta i en beroendeställning till den man som utövar våld och kränkningar mot dom. Det kan handla om den man de lever med och som de på olika sätt behöver förlita sig på för att få hjälp i vardagen men också hemtjänstpersonalen och färdtjänstchauffören. Det gör mig rasande att det är på detta vis och att det görs så lite för att stoppa dessa vidriga förövare. Att vi som samhälle är så naiva att vi verkar tro att förövare inte söker sig till platser där de kan finna sårbarhet. Att vi som samhälle inte är modiga nog att säga att vissa grupper av män helt enkelt inte ska få befinna sig nära kvinnor!

Runt om i landet råder det brist på skyddade boenden. Särskilt stor är bristen på boenden som tar emot våldsutsatta kvinnor med funktionsnedsättning. Vi i Sveriges Kvinnoorganisationer kräver därför permanenta statsbidrag till kvinno- och tjejjourerna och att resurserna öronmärks för att jourer särskilt ska kunna hantera bland annat frågan om tillgänglighet för kvinnor med funktionsnedsättning. Ingen kvinna ska behöva stanna i våldsutsatthet och riskera sitt liv för att det skyddade boendet inte kan tillgodose hennes fysiska eller psykiska behov.

Mörkertalet är dessutom stort när det gäller denna fråga. Det råder brist på systematisk insamling av data kring mäns våld mot kvinnor med funktionsnedsättning. Det är skamligt att vi år 2022 har så dålig statistik när det gäller funktionshinderområdet. Vi kräver att regeringen sätter press på berörda myndigheter för att säkerställa utvecklingen av denna statistik!

Kvinnor och flickor med funktionsnedsättning får också mindre hjälp från samhället än pojkar och män med funktionsnedsättning, till exempel vad det gäller personlig assistans, särskilt stöd i skolan och stöd för att komma i arbete. 40 procent av alla kvinnor med funktionsnedsättning känner sig diskriminerade på arbetsmarknaden.

Sammantaget bidrar allt detta till att kvinnor med funktionsnedsättning mår sämre än män med funktionsnedsättning och övriga kvinnor och män i befolkningen. Men då möter de dessutom en vård som inte har kunskap och verktyg att ge dem det de behöver.

Avslutningsvis vill jag säga att jobba med jämställdhet och mot våld är väldigt uttröttande. Det är att ständigt befinna sig i motstånd. Jag har accepterat detta faktum och min kraft får jag genom kvinnorörelsen. För mig är systerskapet inte bara ett ord, det är ett sätt att leva, att andas, att finnas. Jag är övertygad om att det är genom att alliera mig med andra kvinnor som framsteg görs. När det patriarkala samhället försöker tysta oss eller inte lyssnar skriker vi lite högre. Vi gör det tillsammans och vi gör det för varje kvinna. Tack.