Pest eller kolera – tankar under coronapandemin

Som folkhälsovetare, med ett snudd på morbid intresse för infektionssjukdomar, var jag nog bättre mentalt förberedd på coronapandemin än många andra. Vad jag inte var beredd på var de svåra avvägningarna för personer med funktionsnedsättning som kommer i svallvågorna. Vad väger tyngst, risken för att smittas med coronaviruset och kanske bli allvarligt sjuk eller risken för att utveckla psykisk ohälsa, övervikt och/eller stillasittande livsstil?

Som jag ser det finns det en rad olika aspekter av det hela som måste tas med i bedömningen:

”Pest”
Risken att bli smittad av coronaviruset kan vara större för personer med vissa funktionsnedsättningar. En person med synnedsättning kan till exempel ha svårare att hålla social distans eller vara tvungen att hålla ledsagaren i armvecket (ni vet, precis där vi uppmanas att nysa och hosta). En person med rörelsenedsättning kanske använder munnen till olika moment, eller en sådan sak som att detta är en droppsmitta – droppar faller nedåt, vilket inte är en fördel om man är rullstolsanvändare och omgivningen befinner sig högre upp. Att få hjälp av en assistent på toaletten, samtidigt som man ska hålla 2 meters distans är ju lite besvärligt. En del personer med intellektuell funktionsnedsättning kan ha svårare att förstå och följa regler för distansering och hygien.

Risken att bli allvarligt sjuk om man blir smittad kan vara större för personer med vissa funktionsnedsättningar, till exempel för personer med flerfunktionsnedsättningar, neuromuskulära diagnoser och skador och sjukdomar som innebär påverkad hjärtlungkapacitet samt nedsatt immunförsvar.

”Kolera”
Personer med funktionsnedsättning har mycket sämre hälsa än personer utan funktionsnedsättning (Läs gärna folkhälsomyndighetens senaste rapport från 2016, om du vill veta mer). Det spelar nästan ingen roll vilken indikator för hälsa som vi tittar på: andel som förvärvsarbetar, andel som saknar kontantmarginal, andel som har fetma, andel som röker, andel som har stillasittande livsstil – och, viktigt i det här sammanhanget, andel som uppger lågt socialt deltagande. På alla dessa områden ligger personer med funktionsnedsättning sämre till, och med en förskjutning till kvinnor och flickors nackdel. Så här såg det ut innan coronapandemin och det är nog få som skulle gissa att läget förbättrats under 2020.

Pest eller kolera?
Många aktiviteter för personer med funktionsnedsättning har ställts in, på grund av risken för smittspridning. Ingen vill, givetvis, vara ansvarig för ett klusterutbrott inom t.ex. ett gruppboende eller en idrottsförening. Det här har dock ett långsiktig pris i form av att vi med stor sannolikhet kan räkna med kraftigt försämrad hälsa hos en grupp som låg illa till redan innan. Mer stillasittande, kanske lite viktuppgång, rädsla för att bli smittad. Dessutom, ofrivillig ensamhet aktiverar samma områden i hjärnan som fysisk smärta och kan leda till stress och sjukdom. Det här oroar mig djupt.

Nu hoppas ni säkert att jag ska presentera ett förslag på lösning. Tyvärr måste jag göra er besvikna – det finns ingen enkel lösning. Riskerna med coronaviruset måste tas på allvar. Riskerna med coronaisolering måste också tas på allvar. Dock vill jag framföra följande synpunkter:

  • Ta inte den enkla utvägen och ställ in alla aktiviteter för personer med funktionsnedsättning. Kontrollera om aktiviteten går att genomföra på ett annat och så smittsäkert sätt som möjligt. Mindre grupper, markerade platser, hygienrutiner och så vidare
  • Vid ersättningsaktiviteter, t.ex utomhus: glöm inte tillgängligheten! Fungerar underlaget för rullstolar? Kan personer med synnedsättning orientera sig dit?
  • Hitta nya arbetssätt. Den digitala revolutionen har påskyndats tack vare/på grund av coronapandemin. Digitala mötesplatser kan vara ett alternativ.
  • Fundera på hur vi alla i olika organisationer kan öka graden av delaktighet och gemenskap, utan att riskera ökad smitta.
  • Många, men inte alla, personer med funktionsnedsättning tillhör riskgrupper. Vi måste hitta sätt att arbeta som är långsiktigt hållbara för så många som möjligt.

Jag arbetar på Parasport Sverige, enligt mig den roligaste arbetsplatsen i universum. Jag får faktiskt betalt för att hålla på med mina stora intressen: träning, idrott och hälsa! Idrottsrörelsen har drabbats hårt av pandemin, i form av inställda tävlingar, turneringar och andra evenemang. Vi på Parasport Sverige gör dock allt vi kan för att ställa om till nya arbetssätt. Det är jag mycket glad för. Jag skulle särskilt vilja framhålla digitala träningsformer, t.ex. ParaPepp, Parasport Sveriges digitala satsning på träning online, som du kan hitta här: https://www.youtube.com/playlist?list=PLtBkiM-H7ms1m85Lc1k14YzcX9JHdcXLk och Rehab station Stockholm, som har livesänd gympa på tisdagar under hösten 2020, som du hittar här: https://www.facebook.com/rehabstationstockholm. Undrar du var just du, med din funktionsnedsättning, kan hitta träning som passar dig? Besök då ParaMe på https://para-me.se

Alla val, alla beslut vi fattar får konsekvenser. Väljer vi den ena vägen får vi vissa fördelar och vissa nackdelar samtidigt som ett annat val får andra för- och nackdelar. Vem sa att livet är enkelt?

/Hanna Isaksson
Folkhälsovetare & projektledare Parasport Sverige