Den digitala gästfriheten förmerar fysiska förhållanden

Det är förmiddag och lugnt på kontoret. Halva personalstyrkan arbetar hemifrån. Arbetsrummen är nersläckta och datorskärmarnas svarta ytor blänker dystert emot mig. Kaffemaskinen, som under normala tider används flitigt under förmiddagen, står tyst i ett hörn. Jag saknar brummandet, lukten av en dubbel espresso och det återkommande sorlet invid soffgruppen. Nu är det tyst. Tomt och tyst!

Denna vår har varit märklig. Min kalender är fylld med överstrykningar där varje rött sträck påminner om en inställd aktivitet. Vårens högtider har passerat utan att uppmärksammas och jag känner mig vilsen. Hur har det kunnat bli sommar utan att jag sett några spralliga studenter eller lett åt uppklädda barn i ringdans runt midsommarstången på midsommarafton? Jag saknar de handlingar som hjälper oss att navigera i tiden, de återkommande tidsmarkörerna. Jag saknar även det naturliga umgänget med vänner och kollegor. Jag vill kunna bjuda hem en kompis på eftermiddagsfika och jag vill träffa alla kollegor på personalmötet.

Den senaste tidens turbulens har dock inte bara varit av ondo utan i takt med att alltfler varit tvungna att isolera sig så upplever jag att banden mellan människor förstärkts. En av anledningarna till detta är att de möten som tidigare anordnats i neutrala kontorslokaler nu flyttats hem till människor. Med hjälp av den digitala tekniken har jag bjudits in till tillställningar av olika slag i kollegors och bekantas bostäder. Med öppna armar har jag välkomnats in i kök, arbetsrum och vardagsrum. Jag har varit på besök hos personer som jag annars inte skulle besöka och fått möjlighet att hälsa på äkta hälfter, barn och husdjur.

Corona-krisen har isolerat människor men just med anledning av denna avskildhet har vi fått möjlighet att lära känna varandra bättre. Genom den digitala tekniken har vi bjudits in i den enskildes hem och denna gästfrihet förmerar relationer, oavsett om det sker på distans eller i det fysiska livet. Men, inget värmer likt leendet vid ett fysiskt möte… 

/ Maria Chöler

Om att se för att höra

Plötsligt står hon där framför mig på stigen. En kvinna i träningskläder och med ansiktet täckt hela vägen upp till ögonen av en mask som ser väldigt proffsig och säker ut. Liksom vadderad. Coronasäker.
Hon har uppenbarligen sagt något till mig och väntar på svar. Jag tittar in i hennes ögon som inte avslöjar någonting alls; de ser varken glada, ledsna eller arga ut. När man bara kan se ögonen och pannan av ett ansikte har man ingen chans att utläsa något som helst. Det är blankt. Och jag inser ännu en gång hur beroende jag är av att se för att höra.

Om jag befinner mig i ett sammanhang, i en butik till exempel, kan jag oftast lista ut vad det kan röra sig om när en människa säger något till mig. Är jag inte beredd på att någon ska säga något till just mig hör jag aldrig på första försöket men jag hinner ändå koppla lite krokar i hjärnan att hänga upp det som kommer efter mitt ”åh ursäkta, jag hör lite dåligt, kan du upprepa”. Stämmer krokarna är mycket vunnet och min hjärna kan koppla ihop de ord som kommer in till något begripligt även om jag kanske inte hör dem alla. Min hjärna har minst 40 års träning på detta och är jag inte alltför trött är jag bra på det.

Möter man en okänd människa på en stig i skogen kan den personen säga precis vad som helst: Fråga efter vägen, påpeka att jag glömt byxorna hemma, varna för en björn som hon just sett… Herregud, finns det björnar i Grimsta naturreservat?
Jag brukar undvik skogar av just den orsaken – tror jag – att när jag väl hör att något djur anfaller mig är det alldeles för sent. Har jag i misstag kommit mellan älgkon och hennes kalv är det bara att hälsa hem. Men i ett naturreservat med en massa ”power walkare” och nära en storstad ska det väl vara säkert?

Jag vet att i det här läget kommer det inte att hjälpa att jag ber henne upprepa vad hon sagt, jag kommer inte att höra ändå. Men jag säger förstås min standardfras i alla fall: ”Ursäkta, jag hör lite dåligt, kan du säga igen?”. Det går automatiskt och vad ska jag annars göra?
Jag hör ljud av mänsklig röst under masken men jag kan absolut inte urskilja ett endaste ord, fast jag snabbt blåser ut trumhinnorna med min diskreta gest som ingen brukar uppfatta och fast jag anstränger mig till max.

Jag kommer på mig själv med att skämmas över att jag inte hör. Det händer inte så ofta numera men nu gör jag det. Jag vill inte att kvinnan ska tro att jag är arrogant och inte vill förstå hennes brytning som hon kanske har, vad vet jag? Eller att honska bli generad över att ha råkat på en människa som inte hör när hon nu en gång försöker ta kontakt med någon. Ja, det är ologiskt, men så är det; jag skäms.

Nu höjer hon på ögonbrynen också. Äntligen något jag kan tolka; hon vill ha ett svar av något slag.
Jag skrattar på ett lite generat sätt och är samtidigt arg på mig själv för att jag urskuldar mig. Sedan tar jag upp telefonen samtidigt som jag pekar menande mot vänstra örat och säger det jag borde ha gjort direkt: ”Förlåt, jag hör dig inte, kan du vara snäll och skriva.”
Så klart är det inga problem för henne. Hon tar min telefon och skriver vant med snabba tummar. Räcker över den samtidigt som hon gör tummen upp och nu ser ögonen helt klart glada ut. Inte på ett sätt som att hon skrattar åt mig utan för att hon är glad bara.

Hon vinkar och återupptar sin avbrutna joggingtur. På mobilens skärm läser jag: ”Jag vill bara säga att du såg så harmonisk ut där du kom gående. Jag blev glad av att se dig.”
Jag tittar upp och efter henne för att tacka men hon är redan ur sikte. Jag skrattar till och nu är det inte något generat flin utan ett skratt som bubblar upp för att jag är så glad. Så fina människor det ändå finns!

Ja, det är klart att det blir jobbigt för oss som är beroende av att se för att höra när ansiktsmasker täcker de viktigaste delarna för vår kommunikation. Men ändå, det här går över och det finns alltid något sätt att kommunicera. Att höra dåligt innebär heller ingen större risk att drabbas av Covid-19, det finns de som har det värre, mycket värre. Och faktiskt, för det mesta är det bara vi själva som tycker att vi är till besvär om vi inte hör direkt.

/ Anne Sjökvist

Mycket kan sägas om krisen som pågår

Mycket kan sägas om krisen som pågår men den har tagit fram det bästa hos oss. Det är som om vi för ett litet tag återigen får uppleva välfärdsstaten när den fungerar som bäst. Alla hjälps vi nu åt. Det har varit en tid utan egentligt motstånd och med samma mål dvs att bekämpa epidemin och skydda de mest utsatta. Det har varit en tid då man kunnat vara stolt över att vara människa.

Krisen har också blottat det som är dåligt. För även under krisen finns de där, exemplen som sticker ut. De otrygga anställningsvillkoren. Bristen på information som passar alla oavsett språk eller förutsättningar att ta till sig den. Jag tänker även på SKR, Sveriges kommuner och Regioner. Som trots att det borde vara så lätt att göra rätt valt att göra det motsatta. Inte bara en gång utan flera gånger. Först gick man emot fackförbunden om kraven på skyddsutrustning. Sedan skrev organisationen en hemställan med önskan om att få åsidosätta rättigheter för personer med funktionsnedsättning. Därefter gick man till strid mot regeringen om vems ansvar det är att testa alla som behöver det. Så medan resten av samhället arbetar för en fungerande välfärd ägnar representanter för det allmänna tid åt att slippa.

Jag tänker också på den frustration som många av oss känt av under krisen. En frustration över att vi må kämpa mot samma mål nu och begränsas av samma restriktioner. Men när krisen är över återgår merparten till sin frihet och sin vardag medan vi med funktionsnedsättning fortfarande begränsas av restriktioner. Medan FHM och Tegnells restriktioner genererat sympatier och uppskattning så är det få som överväger att tatuera in SOL, LSS eller Försäkringskassan på sin kropp som ett tecken på vördnad eller tacksamhet.

Mycket kan sägas om krisen som pågår men den lär oss mycket. Om vilka vi är och vad vi kan åstadkomma. Och något om det som redan var trasigt.

Ta hand om er där ute.

/ Anna Quarnström

Ledsagning och ledarhund gör livet lättare att leva

Mina livsledsagare är helt oumbärliga.

Livsledsagare i mitt liv är ingen partner, det är mina ledsagare från kommunen och min fina ledarhund som delar allt med mig.

Det är på många sätt lättare att vara pensionär just nu än att vara ung eller medelålders. Bekymmer för arbete och inkomst, klara studier och mycket annat gäller inte mig längre. Men i en tid då vi rekommenderas att umgås med så få som möjligt och då det är nödvändigt att hålla ordentligt avstånd ställer det till det för mig.

Tillsammans med min ledsagare kan jag inte hålla rekommenderad social distans och inte heller välja bort att ses hemma hos mig. En alldeles väldigt vanlig fråga är därför ”hur mår du”.

Det talas och skrivs, med all rätt, om att inom äldreboenden, LSS-boenden och hemtjänsten måste personalen testas och skyddas för smitta. Något liknande har jag inte hört då det gäller ledsagare.

Många av oss som har beviljats ledsagning hör till riskgrupper, vi som inte ser behöver ha närkontakt i olika situationer. Saker som jag ska eller vill ”titta på” måste gå från hand till hand. Vid enstaka utflykter till affärer får ledsagaren därför agera mellanhand. Många vänner och bekanta vågar inte anlita ledsagare för sina nödvändiga göromål, eller promenader.

När jag nyligen skulle hämta ut ett paket så fick ledsagaren läsa upp den långa koden eftersom personen i kassan inte ville ta i min telefon. Om jag inte haft ledsagare med mig så hade jag troligen inte kunnat hämta ut mitt paket.

Mat beställer jag på nätet. Leverans utanför min dörr. Den som lämnar stannar bara så länge som det tar för mig att öppna dörren. En del tar sig tid att säga hur många påsar det är, men alla tänker inte på att jag kanske missar någonting som står längre bort om jag inte vet antalet. Någon granne skulle säkert uppmärksamma mig på kvarglömd påse. Men usch om något varit djupfryst.

Mitt vardagspussel skulle aldrig fungera utan ledsagning. Jag skulle nog överleva, men inte ens ha skäliga levnadsvillkor. Nyligen har Stockholms kommun i sina riktlinjer slagit fast att även vi synskadade ska ha rätt till goda levnadsvillkor. För mig innebär det att ha 20 timmar ledsagning per månad. Ett riktigt pusslande med andra ord.

En dag i veckan bokar jag ledsagning och ser till att planera in så många olika saker som möjligt. Det brukar fungera rätt bra, men särskilt spontan kan jag inte vara. Oförutsedda händelser får helt enkelt inte inträffa.

Det gäller också att ha is i magen när något händer någon dag efter min ledsagningstid. Just den här våren kan jag inte utan vidare ringa någon vän och be om hjälp.

Jag har visserligen inte fyll 70 än, men det finns många skäl att vara försiktig.

Mitt livspussel handlar om att få vardagens bestyr att fungera. Om jag bokat ledsagning en torsdag och tappat några maskor redan på måndagen eller tappat bort något viktigt papper då gäller det att fokusera på annat. Eventuellt inkassokrav, utebliven vinstdragning då avgiften inte betalats in, missat erbjudande på varor jag behöver etcetera är ju världsliga ting.

Jag vet inte om synsinnet är det viktigaste av de fem, men den här våren har jag mer än vanligtvis drabbats av svårigheter på grund av att jag är blind. Kanske känns det så när umgänget dessutom är så begränsat.

För synskadade personer är det ingen självklarhet att över huvud taget få ledsagning, en del kommuner tar ut en avgift per timme och andra omger besluten med så många inskränkningar att det blir nästintill meningslöst att söka tjänsten.

Det är rätt märkligt att läs- och skrivhjälp inte är en självklarhet för den som är blind. Handla mat anses vara ett hemtjänstuppdrag, samtidigt som det inte är möjligt att bara få hjälp med matinköp. Då blir det nog matlåda, egen spekulation. Friskvård som vi lärt oss förbättrar livskvalitet och ger oss fler år att leva är heller inget givet skäl för ledsagning.

Ledsagning enligt lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade, LSS, inkluderade synskadade de första åren, men numer är det huvudsakligen beslut enligt socialtjänstlagen. Beslut som därför kan inskränkas på många sätt och där avgifter kan tas ut.

Visst är det så att samhällets resurser inte är obegränsade, men att vägra synskadade ledsagning, eller omge besluten med en massa villkor och inskränkningar är helt oacceptabelt.

Min fina ledarhund har inga synpunkter på vad vi ska göra eller var vi ska gå. Då är det människor som ifrågasätter och sätter gränser.


/ Viviann Emanuelsson