– När regeringens presskonferenser inte textas, när otillgängliga lokaler lagstridigt används som vallokaler och den som inte ser får valsedlar med annan partibeteckning än den som beställts hemskickade, när nya arbetsplatser och bostäder byggs utan att minimikrav på tillgänglighet och användbarhet efterlevs, när kvinnojourer nekar ledarhundar tillträde eller inte går att komma in på med rullstol – då signalerar det vilka som inte är förväntade.

Exemplen är många, inom samhällsområde efter samhällsområde.

Hur samhället utformas och verksamheter bedrivs säger väldigt mycket om människosyn och värderingar – väldigt mycket mer än om ekonomiska resurser. Utformningen sätter ramar för vilka som kan delta fullt ut, göra egna val, bestämma över sina liv men också utbilda sig, arbeta eller söka skydd.

Då är det inte konstigt att kvinnor med funktionsnedsättning som grupp kommer längst ned i många levnadsnivåundersökningar, med lägst ekonomi och sämst hälsa, eller att det tar längre tid för en kvinna med funktionsnedsättning att lämna en våldsam relation.

I dag är frågan om tillgänglighet politiskt helt död. Nämns tillgänglighet är det som kostnad eller problem – senast i valrörelsen av den ena statsministerkandidaten.

Allas rätt att komma fram och in, ta del av information, kommunicera, måste bli en politisk fråga. Vad hjälper rösträtt, fria skolval, krav på skyddat boende i varje kommun om det inte samtidigt åtföljs av att säkerställande av tillgänglighet och icke-diskriminering.

Som alltid följs jämställdhet och jämlikhet åt och är varandras förutsättningar – tillsammans med tillgänglighet. Om en kvinna med funktionsnedsättning ska ha samma förutsättningar måste otillgängligheten som funktionshindrar undanröjas och det är ett ansvar vi måste ta tillsammans!

Kvinnors rättigheter är mänskliga rättigheter och tillgång till mänskliga rättigheter kräver tillgänglighet.

Tack!