Lika mycket som kvinnoperspektivet behövs i alla sammanhang, så behövs funktionalitetsperspektivet.

Ska jag skratta eller gråta? För visst är det både komiskt och tragiskt att jag tvingades be min man om hjälp, för att kunna delta på Sveriges största jämställdhetskonferens som gick av stapeln i veckan.

Jag är en kvinna som brinner för mångfald och inkludering. I drygt femton år har jag ägnat mig åt att arbeta med frågorna som entreprenör, journalist, föreläsare, moderator och författare. Eftersom jag är blind och har reumatism är jag stolt medlem i FQ, Forum – Kvinnor och Funktionshinder. Så när frågan kom om jag ville delta på Forum Jämställdhet var svaret givet. Att konferensen i år skulle köras digitalt tänkte jag inte på. Liksom alla andra har jag ställt om och vant mig. Dessutom tycker jag att det är skönt att kunna delta hemifrån och slippa ge mig iväg. Allt pyssel med resor, en färdtjänst som ofta är försenad och beroendet av ledsagning kräver både tid och ork. I den digitala världen gör jag som alla andra – slår på datorn och kör! Ja, så länge mötesplattformen är tillgänglig. Som blind använder jag skärmläsare och min erfarenhet är att det finns bra och tillgängliga alternativ. Så gissa om jag blev förvånad när Sveriges största jämställdhetskonferens bjöd in till en otillgänglig mötesplattform.

Dagen innan loggade jag in på sidan. Vid en första anblick såg den bra ut. Jag blev glad. På första konferensdagen njöt jag av en fantastisk invigning med musik och spoken word. Hoppade sedan vidare till olika spår för diverse föreläsningar. Jag konstaterade att föreläsarna som visade bilder inte syntolkade dem. Något en arrangör alltid bör påminna talarna om för att inkludera alla, men som sällan görs. För att känslan av exkludering inte skulle förstöra min dag, tänkte jag som ofta: Det blir något att ta upp i utvärderingen som ett medskick inför nästa konferens.

En viktig del av Forum Jämställdhet är alltid möjligheten att kunna interagera med utställare, föreläsare och andra deltagare. Något som även löstes i år, men nu alltså digitalt via exempelvis en chattfunktion. Men när jag skulle använda chatten fick jag problem. Jag såg den och vad alla skrev, men hittade inte rutan där jag kunde skriva. Envis som jag är letade jag runt en bra stund, men utan resultat. Det slutade med att jag fick ropa på sambon som är seende. Vilken ironi beträffande jämställdhet? Att som kvinna behöva be mannen om hjälp. Då ska tilläggas att jag är minst lika haj på dator som honom, men är det inte tillgängligt så är det inte. Tur att sambon befann sig hemma. För hur skulle det annars ha gått?

Under fortsatt konferens upptäckte jag bilder på mötessidan. Men eftersom ingen syntolkat dem fick jag gissa mig till motiven. Konferensen var inte heller textad. Att texta en sådan stor konferens borde vara en självklarhet. Textning är en förutsättning för döva, alla som har nedsatt hörsel eller är nya på svenska språket. Dessutom rullade konferensen på, utan pauser. Inte särskilt hållbart och i synnerhet inte i det digitala. Med korta pauser orkar vi mer och lyssnar och tar in allt bättre.

Fokus på årets Forum Jämställdhet var hållbarhetsmålen i Agenda 2030. Mål som handlar om inkludering och jämlikhet. Nästa år lyfts samma tema. Jag hoppas Forum Jämställdhet tar med sig mina synpunkter till nästa gång, så att alla kan delta på lika villkor. För att inkludera alla behövs ett helhetstänk. Kolla alltid tillgängligheten i förväg på det som ska användas. Inte minst mötesplattform och lokal. Och viktigast av allt ta hjälp! Lika mycket som kvinnoperspektivet behövs i alla sammanhang, så behövs funktionalitetsperspektivet.

/Anna Bergholtz