Ledsagning och ledarhund gör livet lättare att leva

Mina livsledsagare är helt oumbärliga.

Livsledsagare i mitt liv är ingen partner, det är mina ledsagare från kommunen och min fina ledarhund som delar allt med mig.

Det är på många sätt lättare att vara pensionär just nu än att vara ung eller medelålders. Bekymmer för arbete och inkomst, klara studier och mycket annat gäller inte mig längre. Men i en tid då vi rekommenderas att umgås med så få som möjligt och då det är nödvändigt att hålla ordentligt avstånd ställer det till det för mig.

Tillsammans med min ledsagare kan jag inte hålla rekommenderad social distans och inte heller välja bort att ses hemma hos mig. En alldeles väldigt vanlig fråga är därför ”hur mår du”.

Det talas och skrivs, med all rätt, om att inom äldreboenden, LSS-boenden och hemtjänsten måste personalen testas och skyddas för smitta. Något liknande har jag inte hört då det gäller ledsagare.

Många av oss som har beviljats ledsagning hör till riskgrupper, vi som inte ser behöver ha närkontakt i olika situationer. Saker som jag ska eller vill ”titta på” måste gå från hand till hand. Vid enstaka utflykter till affärer får ledsagaren därför agera mellanhand. Många vänner och bekanta vågar inte anlita ledsagare för sina nödvändiga göromål, eller promenader.

När jag nyligen skulle hämta ut ett paket så fick ledsagaren läsa upp den långa koden eftersom personen i kassan inte ville ta i min telefon. Om jag inte haft ledsagare med mig så hade jag troligen inte kunnat hämta ut mitt paket.

Mat beställer jag på nätet. Leverans utanför min dörr. Den som lämnar stannar bara så länge som det tar för mig att öppna dörren. En del tar sig tid att säga hur många påsar det är, men alla tänker inte på att jag kanske missar någonting som står längre bort om jag inte vet antalet. Någon granne skulle säkert uppmärksamma mig på kvarglömd påse. Men usch om något varit djupfryst.

Mitt vardagspussel skulle aldrig fungera utan ledsagning. Jag skulle nog överleva, men inte ens ha skäliga levnadsvillkor. Nyligen har Stockholms kommun i sina riktlinjer slagit fast att även vi synskadade ska ha rätt till goda levnadsvillkor. För mig innebär det att ha 20 timmar ledsagning per månad. Ett riktigt pusslande med andra ord.

En dag i veckan bokar jag ledsagning och ser till att planera in så många olika saker som möjligt. Det brukar fungera rätt bra, men särskilt spontan kan jag inte vara. Oförutsedda händelser får helt enkelt inte inträffa.

Det gäller också att ha is i magen när något händer någon dag efter min ledsagningstid. Just den här våren kan jag inte utan vidare ringa någon vän och be om hjälp.

Jag har visserligen inte fyll 70 än, men det finns många skäl att vara försiktig.

Mitt livspussel handlar om att få vardagens bestyr att fungera. Om jag bokat ledsagning en torsdag och tappat några maskor redan på måndagen eller tappat bort något viktigt papper då gäller det att fokusera på annat. Eventuellt inkassokrav, utebliven vinstdragning då avgiften inte betalats in, missat erbjudande på varor jag behöver etcetera är ju världsliga ting.

Jag vet inte om synsinnet är det viktigaste av de fem, men den här våren har jag mer än vanligtvis drabbats av svårigheter på grund av att jag är blind. Kanske känns det så när umgänget dessutom är så begränsat.

För synskadade personer är det ingen självklarhet att över huvud taget få ledsagning, en del kommuner tar ut en avgift per timme och andra omger besluten med så många inskränkningar att det blir nästintill meningslöst att söka tjänsten.

Det är rätt märkligt att läs- och skrivhjälp inte är en självklarhet för den som är blind. Handla mat anses vara ett hemtjänstuppdrag, samtidigt som det inte är möjligt att bara få hjälp med matinköp. Då blir det nog matlåda, egen spekulation. Friskvård som vi lärt oss förbättrar livskvalitet och ger oss fler år att leva är heller inget givet skäl för ledsagning.

Ledsagning enligt lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade, LSS, inkluderade synskadade de första åren, men numer är det huvudsakligen beslut enligt socialtjänstlagen. Beslut som därför kan inskränkas på många sätt och där avgifter kan tas ut.

Visst är det så att samhällets resurser inte är obegränsade, men att vägra synskadade ledsagning, eller omge besluten med en massa villkor och inskränkningar är helt oacceptabelt.

Min fina ledarhund har inga synpunkter på vad vi ska göra eller var vi ska gå. Då är det människor som ifrågasätter och sätter gränser.


/ Viviann Emanuelsson