– Jag är en av alla. En av alla kvinnor. En av alla döttrar, systrar och fastrar. En av alla arbetstagare, arbetsgivare och politiskt aktiva. Ja, eller för den delen, en av alla kattägare, odlare och körsångare. En av alla som lever med en funktionsnedsättning.

Och jag är en av alla som är oroliga inför framtiden.

För, det går inte att vara annat än orolig med tanke på det parlamentariska läge vi fick efter valet. Jag kan liksom inte låta bli att tänka på att historien har en tendens att upprepa sig. Och vad händer då med alla kvinnor, med alla minoriteter, med alla funkisar? Redan nu kränks ju våra rättigheter gång på gång på gång. Ska det behöva bli ännu värre?

I veckan visade också ny forskning att motståndet växer mot ökade rättigheter för kvinnor bland unga män. Jag märkte det tydligt i valrörelsen. Killgängen kom för att provocera. De hyllade tiktok-stjänor med en fullständigt vidrig kvinnosyn. De hotade med att våldta oss. Och även om jag slapp de värsta påhoppen, antagligen för att jag är funkis, vilket också säger en del, tvivlar jag inte en sekund på att de är emot rättigheter även för andra grupper i samhället. Allt som i deras ögon minskar deras makt.

Jag blickar ut i världen. Det minskar inte direkt min oro. Det är ett fullskaligt krig några 100-tals mil bort. Människor flyr, men lämnar funkisarna åt sitt öde. På ett annat ställe dödar polisen kvinnor enbart för att håret inte täcks tillräckligt. Och i det, så kallade, förlovade landet förbjuder nya lagar abort även när kvinnans liv är i fara.

Helst vill jag mest bara sätta mig med en katt i knät, lukta på mina blommor och nynna på glättiga musikallåtar för glömma bort verkligheten. Men det fungerar ju inte så. För att något ska förändras krävs motstånd, mod och kamp. Och det behövs organisering.

Och det är här, i den feministiska rörelsen, jag hittar just det här. Se bara på alla kvinnor i Iran som nu riskerar sina liv genom att bränna sina hijab och klippa sitt hår. Se på de kvinnor som under andra världskriget arbetade i underrättelsetjänsten. Se på alla unga tjejer som inte tvekar en sekund på att anmäla mannen som tafsar på henne i tunnelbanan, något som var otänkbart för ett par decennier sedan.

Och se på alla kvinnor här idag. Alla ni jag såg upp till för 20-25 år sedan. Ni som var så coola, starka och kunniga. Jag ville bli som er. Hur nu det skulle gå till. Men plötsligt står jag här. Tillsammans med er. Galet, men också så himla fint.

Och det ger mig kraft att fortsätta kämpa. Det ger mig hopp. Det finns en annan framtid. En framtid med jämställdhet och jämlikhet. En framtid då våra rättigheter är värda något.