– En av alla är alltså temat för den här manifestationen – en av alla kvinnor.

Jag hade planerat att sitta här själv, framför er, med er, en av er och en av alla, och prata om hur vi kvinnor med funktionsnedsättning blir avkönade och infantiliserade. Hur funkofoba maktstrukturer tillsammans med normer om kön och genus sätter oss i ett annat fack; en låda vars etikett läses ”funkis” och hur etiketten är för liten för att få plats med flera ord.

Men jag har inte råd att prata kvinnlighet i relation till funktionalitet idag. Idag är jag inte en av alla.

För exakt en vecka sedan hade jag en jobbresa inplanerad till Bryssel. Vi var ett gäng kollegor som skulle dit och prata funktionsrätt, bland annat på EU-parlamentet. Man kan fråga sig vad en jobbresa till Bryssel har med ”En av alla” att göra, men faktum är att de där funkofoba maktstrukturerna jag nämnde – de blev mer än tydliga söndagen den 25 september när sex kollegor – alla med egen funktionsnedsättning – skulle sätta sig på ett plan.

Jag vet inte vad det dummaste i detta är: att vi var sex personer i behov av rullstol som alla bokat samma flight, alla med tydliga, i god tid inskickade, specifikationer om sina behov och individuella hjälpmedel – information som mottagits och godkänts av flygbolaget – , men att bara en av oss fick boarda, då resterande fem plötsligt inte fick plats ombord. Eller att våra rullstolar, efter ombokningar både dit och hem, blev utropade på vår hemflight som ”besvärlig last” för ett nästintill fullsatt plan.

För mig personligen är det ändå den fysiska hanteringen som tar priset. Jag hade aldrig tidigare flugit med min permobil; alltid valt den hämmande manuella framför äkta rörelsefrihet vid resor, av rädsla för förstörelse. Men man åker liksom inte och snackar funktionsrätt som en halv person, inte om man inte absolut måste. Kanske framförallt inte när priset blir ryggont och andningssvårigheter.

Jag landar i alla fall – en dag för sent – i Bryssel. Får min permo. Med en styrning i bitar. Trots flertal lappar och många telefonsamtal är alltså min rörelsefrihet inte bara inskränkt, utan också trasig. Inte bara i Bryssel, utan nu, idag, här, vid er.

En av alla vadå?