Den digitala gästfriheten förmerar fysiska förhållanden

Det är förmiddag och lugnt på kontoret. Halva personalstyrkan arbetar hemifrån. Arbetsrummen är nersläckta och datorskärmarnas svarta ytor blänker dystert emot mig. Kaffemaskinen, som under normala tider används flitigt under förmiddagen, står tyst i ett hörn. Jag saknar brummandet, lukten av en dubbel espresso och det återkommande sorlet invid soffgruppen. Nu är det tyst. Tomt och tyst!

Denna vår har varit märklig. Min kalender är fylld med överstrykningar där varje rött sträck påminner om en inställd aktivitet. Vårens högtider har passerat utan att uppmärksammas och jag känner mig vilsen. Hur har det kunnat bli sommar utan att jag sett några spralliga studenter eller lett åt uppklädda barn i ringdans runt midsommarstången på midsommarafton? Jag saknar de handlingar som hjälper oss att navigera i tiden, de återkommande tidsmarkörerna. Jag saknar även det naturliga umgänget med vänner och kollegor. Jag vill kunna bjuda hem en kompis på eftermiddagsfika och jag vill träffa alla kollegor på personalmötet.

Den senaste tidens turbulens har dock inte bara varit av ondo utan i takt med att alltfler varit tvungna att isolera sig så upplever jag att banden mellan människor förstärkts. En av anledningarna till detta är att de möten som tidigare anordnats i neutrala kontorslokaler nu flyttats hem till människor. Med hjälp av den digitala tekniken har jag bjudits in till tillställningar av olika slag i kollegors och bekantas bostäder. Med öppna armar har jag välkomnats in i kök, arbetsrum och vardagsrum. Jag har varit på besök hos personer som jag annars inte skulle besöka och fått möjlighet att hälsa på äkta hälfter, barn och husdjur.

Corona-krisen har isolerat människor men just med anledning av denna avskildhet har vi fått möjlighet att lära känna varandra bättre. Genom den digitala tekniken har vi bjudits in i den enskildes hem och denna gästfrihet förmerar relationer, oavsett om det sker på distans eller i det fysiska livet. Men, inget värmer likt leendet vid ett fysiskt möte… 

/ Maria Chöler