– Det är fint, hedrande, att vara här idag. I solidaritet med systrar. Solidaritet över landsgränserna och över historien.

Så är också jag en produkt av, och fostrad av kvinnor som arbetat för jämlikhet. Inte för att det var rofyllt, roligast eller betalade bra (då hade maten jag och mina syskon fick till bordet varit flådigare och mamma Lena inte behövt gå in i väggen innan jag fyllt 18). Utan för att de visste att det kostade mer att ge upp.

Lika mycket står vi här idag. Inte för att det är lätt. Utan för att vi vet att patriarkatet, och funktionsmaktsordningen är så riggad att i den stund vi ger upp så kostar det oss mer.

För sådan är ojämlikheten. Grym och obeveklig. Men obevekliga är även vi i vår mission.

En mission som egentligen är enkel. Vi vill bara ha samma privilegier och rättigheter som andra. Det är därför vi står här idag. Inte för att vi vill synas, tro mig när jag säger att vi ibland allra helst skulle slippa. Utan för att vi måste. För att vi inte har råd, eller ynnesten att förhålla oss likgiltiga. För att vi var dag måste stå upp för det som är rätt.

Och som idag, för våra systrar därute, skrika åt helvete till det system som de har byggt. Som sätter människor på undantag. Byråkratiserar bort rättigheter. Som hellre skramlar med vapen än skramlar för sociala, kulturella och ekonomiska rättigheter. Grundläggande medborgerliga och politiska rättigheter. Mänskliga rättigheter.

Sådan är makten. Obeveklig. Men de skälver för Malala, för Amina Mahsini och för Greta. Jag känner mig inte som en av alla. Inte ännu. Men idag, och tack vare er, en av många. En av många hjältar. I historien och i denna kamp. Tillsammans ska vi segra.