Systerskap utan hinder

Jag var tjugo år när jag började kalla mig feminist. Egentligen hade jag varit det sedan långt tidigare men inte varit i något sammanhang där det fanns ett ord för mina åsikter och värderingar. I feminismen hittade jag ett systerskap, eller det som skulle ha kunnat vara ett systerskap. För även om jag och andra feminister delade samma syn på jämställdhet kände jag mig som en udda fågel. Som om jag inte riktigt hörde till. Som så många andra gånger i livet upplevde jag att man såg min funktionsnedsättning, det som ses som ett hinder, i första hand och inte personen bakom. Därför gick jag igenom en period av tveksamhet. Vad var egentligen feminismen värd om den inte såg alla kvinnor?

Åren gick och sedan hände två saker på ungefär samma gång. Dels blev jag medlem i ett parti med feminismen som grund, dels kom jag i kontakt med FQ för första gången. I partiet var jag fortfarande lite av den udda fågeln även om det var milsvid skillnad från hur det var tjugo år tidigare. Nu fanns ett intersektionellt tankesätt och en större medvetenhet kring att olika grupper av kvinnor drabbas av förtryck på olika sätt. Men det fanns också en förväntan att jag, utan att bli tillfrågad om vilka frågor jag ville engagera mig i, skulle vara en talesperson för funktionsrättsfrågor. Nu var det i sig inget problem eftersom den fråga som ligger mig närmast om hjärtat är mäns våld mot kvinnor med funktionsnedsättning och samhällets otroliga brister i att se vår utsatthet. Bara det faktum att det finns kunskap om att det är vanligare att kvinnor med funktionsnedsättning är mer utsatta för mäns våld än normfungerande kvinnor och inte ta tag i den frågan är ett oerhört svek från samhällets sida. Men partiets lokala förenings syn på saken var ändå ett problem. Hur ska man veta vilken fråga en person vill engagera sig i utan att fråga? Jag kanske hade varit intresserad av antirasistisk feminism eller fördelningspolitik eller klimatfrågor. Men tack vare att jag var engagerad i funktionsrättsfrågor fick jag möjlighet att vara med på en hearing i EU-parlamentet i Bryssel om våld i nära relation mot personer med funktionsnedsättning. Det var en mycket intressant och lärorik dag. Deltagarna var bland annat kvinnor med funktionsnedsättning som hade varit utsatta och som i många fall själva hade startat organisationer där de jobbade aktivt med frågan. 

Många viktiga frågor luftades. Till exempel vad är egentligen en nära relation? När man säger ”nära relation” tänker man på normfungerande kvinnor som blir utsatta av sin partner, men för en kvinna med funktionsnedsättning kan även relationen till en personlig assistent eller till en vårdare räknas som nära eftersom den personen även hjälper till med intima behov såsom dusch och toalettbesök. En av de vittnesmål som gjorde starkast intryck på mig var en kvinna som levde i, vad vi i Sverige skulle kunna kalla, ett gruppboende som sa att ”Varje morgon vaknar jag och tänker: vilka övergrepp kommer jag att utsättas för idag?”.

Trots att det hade gått ut en allmän inbjudan till den här hearingen var det ytterst få EU-parlamentariker på plats, vilket väl tyvärr säger en hel del om intresset för den här frågan. 

I ungefär samma veva som jag blev partipolitiskt engagerad kom jag alltså i kontakt med FQ, vilket var en stor och viktig upplevelse för mig. En organisation som arbetar med ett feministiskt synsätt med en helhetsbild av de olika hinder kvinnor med funktionsnedsättning möter i samhället och den specifika utsatthet vi lever med. En organisation med stor erfarenhet och kunskap som med sitt idoga arbete gör skillnad. 

Jag känner mig inte längre som en udda fågel. Och jag får uppleva att ett systerskap utan hinder gör skillnad. 

Astrid-Levina Ekstrand

Tack och lycka till!

Stort tack FQ, Forum – Kvinnor och Funktionshinder!
Efter åtta år som ordförande, och tio år i styrelsen, är det dags för mig att lämna över till nya krafter.

Att försöka sammanfatta dessa år, allt vi gjort, alla möten och sammanhang, alla medlemmar, styrelsevänner och andra som kommit in i mitt liv via detta fina uppdrag – det låter sig inte göras.
FQ är en fantastisk organisation som jag alltid kommer bära med mig.
Tack för allt jag fått lära mig, alla berättelser och samtal, alla frågor vi drivit tillsammans, alla samarbeten.

FQ har en viktig roll i att lyfta undanröjandet av funktionshinder i allt jämställdhetsarbete liksom jämställdhet i allt undanröjande av funktionshinder. Att finnas i dessa två sammanhang parallellt och att påverka dem båda är en viktig nyckel. Att ta utgångspunkt i mänskliga rättigheter, att använda både kvinnokonventionen (CEDAW) och konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättning (CRPD) i det arbetet är grunden. FQs styrka är framför allt att vara en cross disability-organisation där fokus istället för funktionsnedsättningar är undanröjandet av funktionshinder. I det lilla har vi lärt oss, och är ett bevis för, vikten av ett intersektionellt perspektiv och att jämställdhet kräver jämlikhet och vice versa.

Att samla kvinnor och flickor med funktionsnedsättning, att samla kvinnor, att mötas kring det gemensamma och det som skiljer, att jobba för förändring, att berätta, att påverka – det har varit en ynnest att få vara en del av det.

Jag vill önska den nya styrelsen och min efterträdare Jessica Smaaland grattis och lycka till!
Jag säger inte hej då, jag säger vi ses!

Maria Johansson
ordförande för FQ 2015-2023

– Jag heter Barbro Westerholm. Jag är läkare som har arbetat inom läkemedelsområdet i läkemedelskontroll, på apoteket AB, Socialstyrelsen och sedan riksdagen och Sveriges pensionärsförbund där jag nu börjar i veckan.

Starten för mig som politiker var som chef för Socialstyrelsen mellan 79 och 85 då jag var med på en hel del möten som Världshälsoorganisation ordnade.

Det man då i början av 80-talet underströk väldigt noga att för att må bra måste man känna att man är behövd och det gäller alla människor. Barn, ungdomar, vuxna och årsrika, människor med funktionsvariationer och så vidare. Att man känner att man är en del av samhället.

Men man kan ju då konstatera att det FN så stolt tog fram 1948, de mänskliga rättigheterna och kampen mot de sju diskrimineringsgrunderna var en bra bit kvar till att nå målet där i början av åttiotalet. Och så är det fortfarande.

Jag kan konstatera att man har kommit en bra bit på väg när det gäller jämställdhet kvinnor och män men det finns mycket kvar om man har kombination med någon av de andra diskrimineringsgrunderna såsom ålder, funktionsvariation, sexuell läggning, etnicitet och så vidare.

Hösten 2019 uppmärksammade Age plattform Europe, en paraplyorganisation för äldre organisationer inom EU, och representerar ungefär 200 miljoner människor. Människor som inte bara är uppe i ålder utan också med andra diskrimineringsgrunder som problem.

Då gick man ut hösten 2019 för att uppmärksamma att man kan vara kvinna, årsrik och med funktionsvariation men vad vet man om den gruppen? Man letade i forskning men hittade i princip ingenting. Det finns inte i forskningen.

Men det är klart det vet ju alla som står här på torget att människor, kvinnor som kommer upp i åldern kan drabbas av demens och funktionsvariationer av olika slag. De kan också vara lesbiska, man kan ha kommit från ett annat land och har olika behov. Vi som människor har ju olika behov, önskningar och drömmar. Vi är inte ett kollektiv. Men i forskningen så har man gått in stuprörsmässigt.

Jag vet från politiken att ska man föra fram människors behov av olika slag och de man inte kan tillgodose själv och samhället ska komma in så måste det finnas fakta.

Jag menar att vi alla nu måste arbeta för att det kommer fram fakta om hur har kvinnor med funktionsvariationer men också andra diskrimineringsgrunder det i sin vardag. Det man inte kan klara av själv. Vad behöver samhället komma in med här?

Så jag efterlyser den här fakta grunden som vi alla kan agera på. Alla de organisationer som finns och som vill det bästa för kvinnor med de här olika diskrimineringsgrunderna som hinder för att kunna leva ett bra liv tillsammans.

Där har vi alla ett ansvar att skjuta på, bilda opinion, vi måste veta mera och vi måste få politiken att lyssna.

Det vet jag att i en riksdag kan man vara ganska ensam om att driva olika frågor, kanske några stycken.

Ska vi få verklighet av det vi vill genomföra så måste det finnas ett kraftfullt opinionstryck. Här bidrar ni alla som står här på torget i att skapa ett sådant tryck. Det måste till och jag kommer göra vad jag kan inom SPF seniorerna och annat håll.

Tack ska ni ha för att ni lyssnade.

– Tack! Jag framför mitt tal på svenskt Teckenspråk. Teckenspråkstolkarna framför den på tal.

Efter att ha tagit min 3:e vaccinspruta fick jag frågan om jag hade Teckenspråkstolk. Så kom jag på att det kanske vore intressant med en inblick hur man kan kommunicera utan ord?

På besök i en hörande värld. Det var inte alls mycket folk på det lilla vaccinstället jag lyckats boka tid på. Endast en kö och en kvinna stod längst fram och dirigerade till vilket av de, tror mig minnas max 10 bås, som var lediga och redo för ännu en spruta att ge. Vi bar alla munskydd.Så står jag längst fram. När kvinnan tittar på mig gör jag ett tecken, pekfingret från örat till munnen (där munnen sitter under munskyddet . . ), med betydelsen DÖV. Hon nickar. Kanske blir hon lite nervös men det är lugnt tänker jag. Jag ska hjälpa henne att kommunicera.

Man ser båsen och vid bås två verkar det snart bli ledigt. Jag tittar på kvinnan (som dirigerar) och sätter upp två fingrar, pek och långfinger, och höjer ögonbrynen (översättning: är det bås två jag ska gå till?). Hon nickar. Vi väntar lite och när bås 2 är ledigt visar hon med en gest att jag kan gå dit. För säkerhets skull sätter jag igen upp två fingrar samt höjer ögonbrynen (översättning: det är alltså bås två jag ska gå till?). Hon sätter också upp två fingrar och nickar (översättning: ja det är rätt, bås 2).

Väl i båset visar sjuksköterskan med en gest att jag kan sitta ned på stolen (översättning: varsågod och sitt).

Jag ger henne mitt vaccinkort samt ID. Hon vänder sig mot mig som för att prata och jag tecknar igen DÖV. Hon nickar då och går iväg. Kommer tillbaka med en spruta och visar den påklistrade lappen. Jag läser ”Pfizer” varpå jag gör tummarna upp (översättning: det blir bra det!).

Hon pekar sedan frågande på vänster och höger arm (översättning: i vilken arm vill du ta sprutan?). Jag pekar också på vänster och höger arm och rycker på axlarna (översättning: det spelar ingen roll vilken arm).

Efter hon gett sprutan sätter jag upp båda tummarna och höjer ögonbrynen (översättning: var det färdigt så?) varpå hon nickar. Jag pekar med tummen mot väntrummet och höjer på ögonbrynen (översättning: då går jag till väntrummet?). Hon nickar. Jag rätar ut tumme och pekfinger med handflatan inåt, kontakt hakan samt rör handen utåt (översättning: TACK). Jag tror faktiskt hon förstod. Annars har jag också ”Namaste” att ta till.

Nej där behövdes ingen tolk men vad jag alltid gör är att berätta jag är döv. Sedan har vi också inom dövvärlden pratat om att vi måste visa hörande hur de kan göra. Jag har ju själv varit hörande och vet hur handfallen man kan bli när det inte hjälper att man kan tala.

Så kan det fungera att kommunicera utan ord.
Tack!

– Jag är en av alla kvinnor, någonstans i livet. Själv är jag i övre medelåldern och mellan jobb. På det viset är jag som alla andra kvinnor i den situationen. Jag blir kallad till färre intervjuer, för jag är 50+. Jag har sökt det antal jobb som överenskommits med Arbetsförmedlingen. Jag har bara sökt jobb som jag har kompetens för. Ibland har Jag sökt jobb, med avidentifierade CV men det har inte gett ökat intresse. Vänner som också använt sån CV, sade att man ska ta bort ett antal år i början av sin CV, så att den som läser inte kan räkna ut att en börjar bli äldre. Vilken erfarenhet vilka år är det jag bör avlägsna? Känns oseriöst.

Jag var på en digital intervju. Rekryteraren frågade hur mycket jag såg av bilderna som visades? Jag sade att jag inte kunde se de alls, men att hen gärna fick beskriva dem. Det var som att dra ner en gardin. Jag blev inte kallad till en andra intervju med den arbetsgivaren. Trots att man eftersträvade mångfald och erfarenheter också med utgångspunkt i funktionshinder. Ja, jag hade kommit till den kritiska punkten när jag bara blev min funktionsnedsättning. Erfarenheter och kompetens räknades inte längre.

Så hände det, jag gick vidare i tre rekryteringar samtidigt. Jag blev erbjuden en tjänst och är nu i slutfasen och på gång att bli erbjuden jobb. Samtidigt förhandlar jag med Arbetsförmedlingen om hjälpmedel och stöd som personligt biträde. När jag ringde kundtjänsten så nämnde den person jag blev kopplad till att de ska kalla mig med brev. Jag sade att det inte går eftersom jag har en synnedsättning, Kivra eller mail funkar. Sen tipsade de mig att jag måste ta fram läkarintyg med mera så att man kan utreda om jag har en synskada. Döm om min förvåning eftersom min synnedsättning varit oförändrad sen jag var 10 år. Jag ser inget alls. Har också fått hjälpmedel tidigare.

Det goda har inträffat att den arbetsgivare som erbjudit mig jobb är väldigt måna om att jag ska kunna börja snart och få hjälpmedel så fort som möjligt. De har lämnat alla uppgifter och skickat in allt i tid för att underlätta. Jag fick också kontakt med en person på mitt lokala kontor, hen ringde mig. Jag har nu kontakt med synspecialist och alla samverkar positivt för att hantera frågorna. Någon omfattande utredning om min synstatus blir det inte heller.

Jag har vänner som förutom jämställdhet och ålder, har annan etnisk tillhörighet och funktionsnedsättning, de här personerna söker också jobb. Trappstegen blir bara fler och ojämlik behandling och de kritiska punkterna bara ökar. Ska vi nå hållbara rekryteringar som leder till anställning måste vi börja öppna upp och samverka brett.

Jag är så glad att jag snart har jobb och att jag fått det här positiva bemötandet på slutet, med en arbetsgivare som efterfrågar mina erfarenheter och min kompetens den som inbegriper att leva med en funktionsnedsättning. I samverkan med Arbetsförmedlingen når vi goda resultat.

– Tack för att jag får möjlighet att tala idag. Mitt namn är Susannah Sjöberg och jag är ordförande för Sveriges Kvinnoorganisationer, en partipolitiskt obunden paraplyorganisation som samlar 50 medlemmar från svensk kvinnorörelse.

Jag har sen jag var fem år gammal insett att världen vi lever i är orättvis på väldigt många sätt om man är flicka och sedan växer upp och blir en kvinna. Jag tror att alla kvinnor i världen delar en kollektiv erfarenhet av vad det innebär att vara kvinna. Det existerar hos oss alla oavsett om man har fått på sig de där genusbrillorna eller inte. Det manifesterar sig på olika sätt. Lägre lön, sämre arbetsvillkor, en utsatthet för mäns våld som präglar våra liv från att vi är små tills vi blir gamla. Vi är alla kvinnor, vi är olika grupper av kvinnor som på olika sätt utsätts för patriarkalt förtryck. Vissa mindre, vissa mer.

Denna manifestation handlar om just detta, att kvinnor med funktionsnedsättning är just kvinnor, en av alla oss. För oss i Sveriges Kvinnoorganisationer är FQ en av våra femtio medlemmar men som sådan är ni också en väldigt viktig organisation. Ni samlar flickor och kvinnor vars röster allt för sällan hörs, vars röster tystas av omvärlden. Jag är därför framförallt här för att lyssna på er, i andra hand för att tala och visa mitt stöd för er.

Vi som arbetar med jämställdhet varje dag vet att det jämställdhetspolitiska målet om att kvinnor ska ha samma makt som män att forma samhället och sina egna liv är långt ifrån uppnått och i synnerhet inte för kvinnor med funktionsnedsättning.

Jag brinner särskilt för att varje flicka och kvinna ska leva ett liv fritt från mäns våld. Kvinnor med funktionsnedsättning är en särskilt utsatt grupp när det gäller denna fråga. Ungefär 50 procent av alla kvinnor med funktionsnedsättning har utsatts för hot, fysiskt våld eller sexuellt våld efter 15 års ålder. 41 procent av kvinnorna med funktionsnedsättning hade våldserfarenheter före 15-årsdagen.

Inte nog med att funktionsnedsättningen i sig ofta utgör en sårbarhet, våldsutsatta kvinnor med funktionsnedsättning befinner sig ofta i en beroendeställning till den man som utövar våld och kränkningar mot dom. Det kan handla om den man de lever med och som de på olika sätt behöver förlita sig på för att få hjälp i vardagen men också hemtjänstpersonalen och färdtjänstchauffören. Det gör mig rasande att det är på detta vis och att det görs så lite för att stoppa dessa vidriga förövare. Att vi som samhälle är så naiva att vi verkar tro att förövare inte söker sig till platser där de kan finna sårbarhet. Att vi som samhälle inte är modiga nog att säga att vissa grupper av män helt enkelt inte ska få befinna sig nära kvinnor!

Runt om i landet råder det brist på skyddade boenden. Särskilt stor är bristen på boenden som tar emot våldsutsatta kvinnor med funktionsnedsättning. Vi i Sveriges Kvinnoorganisationer kräver därför permanenta statsbidrag till kvinno- och tjejjourerna och att resurserna öronmärks för att jourer särskilt ska kunna hantera bland annat frågan om tillgänglighet för kvinnor med funktionsnedsättning. Ingen kvinna ska behöva stanna i våldsutsatthet och riskera sitt liv för att det skyddade boendet inte kan tillgodose hennes fysiska eller psykiska behov.

Mörkertalet är dessutom stort när det gäller denna fråga. Det råder brist på systematisk insamling av data kring mäns våld mot kvinnor med funktionsnedsättning. Det är skamligt att vi år 2022 har så dålig statistik när det gäller funktionshinderområdet. Vi kräver att regeringen sätter press på berörda myndigheter för att säkerställa utvecklingen av denna statistik!

Kvinnor och flickor med funktionsnedsättning får också mindre hjälp från samhället än pojkar och män med funktionsnedsättning, till exempel vad det gäller personlig assistans, särskilt stöd i skolan och stöd för att komma i arbete. 40 procent av alla kvinnor med funktionsnedsättning känner sig diskriminerade på arbetsmarknaden.

Sammantaget bidrar allt detta till att kvinnor med funktionsnedsättning mår sämre än män med funktionsnedsättning och övriga kvinnor och män i befolkningen. Men då möter de dessutom en vård som inte har kunskap och verktyg att ge dem det de behöver.

Avslutningsvis vill jag säga att jobba med jämställdhet och mot våld är väldigt uttröttande. Det är att ständigt befinna sig i motstånd. Jag har accepterat detta faktum och min kraft får jag genom kvinnorörelsen. För mig är systerskapet inte bara ett ord, det är ett sätt att leva, att andas, att finnas. Jag är övertygad om att det är genom att alliera mig med andra kvinnor som framsteg görs. När det patriarkala samhället försöker tysta oss eller inte lyssnar skriker vi lite högre. Vi gör det tillsammans och vi gör det för varje kvinna. Tack.

– Hej alla som är samlade här idag. Jag är väldigt glad för att jag får vara tillsammans med er och berätta min berättelse:

Jag heter Rahel Atnafu. Jag kom från Etiopien för 13 år sedan till Sverige på grund av familjeskäl.

I mitt hemland var jag mycket engagerad i funktionsrättfrågor. Särskilt i frågor som berörde kvinnor med funktionsnedsättningar. Alla i min familj och mina kompisar stöttade mig mycket i detta arbete men samtidigt var de bekymrade över att jag lade all min tid på detta engagemang för funktionsrättsrörelsen och hade ingen tid för mig själv.

När jag flyttade till Sverige var de inte så glada att jag skulle flytta från mitt hemland men samtidigt tyckte de att det var bra på något sätt. Jag skulle ju bli fri från att behöva kämpa för mina och mina medsystrars rättigheter, trodde de. Sverige är ju ett av de bästa, mest rättvisa och jämlika demokratiska länder så det finns inget behov av att fortsätta kämpa.

Jag själv tänkte också på samma sätt ännu ett tag efter att jag börjat bo här i Sverige. Men när man får chansen och är tvungen att kolla på saker inifrån ser man de olika slag av utmaningar som kvinnor med funktionsnedsättningar möter varje dag även här.
Sverige är ett bra land men absolut inte paradiset.

Kvinnor med funktionsnedsättningar är en av de mest marginaliserade och exkluderade grupperna i samhället såväl ekonomiskt, politiskt som socialt. Därför bestämde jag mig för att bli medlem i FQ. Jag vill tacka FQ för att de öppnat dörren för mig.

Min kamp har inte slutat utan fortsätter. Vi ska kämpa för de krav som vi vill uppnå, samt för vår mål. Vi ska kämpa för att behålla de rättigheter vi redan har, annars kommer de att försvinna.
För att lyckas med den här kampen räcker det inte med att bara fokusera på regional nivå eller national nivå. Det behovs samtidigt ett internationellt samarbete för att påverka hela kontinenten och hela världen.

Som jag har sagt är jag från ett land som är långt borta, där pratas ett annat språk, finns en annan kultur annan m m. Men gällande funktionsrättsfrågor och speciellt gällande rättigheter för kvinnor med funktionsnedsättningar är det nästan lika.

Därför känner jag att det är ett område där jag kan bidra, Jag har en stark tro på att vi tillsammans är starka. Starka för att förbättra, starka för att försvara vad vi har!

– Idag har jag en ryggsäck på magen med en extremt livlig hundvalp i. Den beskriver ganska väl hur jag är och ser ut.

Liten och svarthårig, ser snäll ut i sin lady och lufsen cockerspaniel stil men är bitskare än de flesta tror. Mamsell heter hon. Självständig ogift kvinna, som jag helt enkelt.

Kära ni,
Det finns ju så mycket att göra! Vi måste hålla länge.

Och jag har läst på!

För att jag ska behålla mitt engagemang, min motivation säger forskarna att det finns tre faktorer:
jag måste vårda mitt sammanhang,
vårda min känsla av kompetens,
vårda mina egna val – se mina val.

Du måste helt enkelt skaffa dig en tribe som stöttar och skyddar dig, hitta ställen att tanka på – ju längre jag engagerat mig desto viktigare har jag insett att det är – att tanka.

Därför tog jag initiativet till att återstarta den kvinnliga Medborgarskolan i Fogelstad. För att ge alla sorters kvinnor ett ställe att tanka på. Tvärs över politiska gränser, traditioner och specialkompetenser.

Motivationens grunder, förutsättningarna för motivation, för att själv orka och få andra att tycka något är angeläget och viktigt.
Så ska vi känna ett sammanhang, en tillhörighet med dem de jobbar med och med samhället i stort.

Vi ska känns oss kompetenta, därför ska vi inte krångla till våra budskap, därför ska vi inte använda för avancerat språk.
Vi ska känna ett självbestämmande, d v s hur de själva kan engagera sig. För att jag ska behålla mitt engagemang, min motivation måste jag vårda mitt sammanhang, vårda min känsla av kompetens, vårda mina egna val – vårda mitt engagemang. Det finns inte bara – det måste vårdas.

Stort tack för att jag fick komma och stort tack för allt FQ lärt mig genom åren!

– Jag är en av alla. En av alla kvinnor. En av alla döttrar, systrar och fastrar. En av alla arbetstagare, arbetsgivare och politiskt aktiva. Ja, eller för den delen, en av alla kattägare, odlare och körsångare. En av alla som lever med en funktionsnedsättning.

Och jag är en av alla som är oroliga inför framtiden.

För, det går inte att vara annat än orolig med tanke på det parlamentariska läge vi fick efter valet. Jag kan liksom inte låta bli att tänka på att historien har en tendens att upprepa sig. Och vad händer då med alla kvinnor, med alla minoriteter, med alla funkisar? Redan nu kränks ju våra rättigheter gång på gång på gång. Ska det behöva bli ännu värre?

I veckan visade också ny forskning att motståndet växer mot ökade rättigheter för kvinnor bland unga män. Jag märkte det tydligt i valrörelsen. Killgängen kom för att provocera. De hyllade tiktok-stjänor med en fullständigt vidrig kvinnosyn. De hotade med att våldta oss. Och även om jag slapp de värsta påhoppen, antagligen för att jag är funkis, vilket också säger en del, tvivlar jag inte en sekund på att de är emot rättigheter även för andra grupper i samhället. Allt som i deras ögon minskar deras makt.

Jag blickar ut i världen. Det minskar inte direkt min oro. Det är ett fullskaligt krig några 100-tals mil bort. Människor flyr, men lämnar funkisarna åt sitt öde. På ett annat ställe dödar polisen kvinnor enbart för att håret inte täcks tillräckligt. Och i det, så kallade, förlovade landet förbjuder nya lagar abort även när kvinnans liv är i fara.

Helst vill jag mest bara sätta mig med en katt i knät, lukta på mina blommor och nynna på glättiga musikallåtar för glömma bort verkligheten. Men det fungerar ju inte så. För att något ska förändras krävs motstånd, mod och kamp. Och det behövs organisering.

Och det är här, i den feministiska rörelsen, jag hittar just det här. Se bara på alla kvinnor i Iran som nu riskerar sina liv genom att bränna sina hijab och klippa sitt hår. Se på de kvinnor som under andra världskriget arbetade i underrättelsetjänsten. Se på alla unga tjejer som inte tvekar en sekund på att anmäla mannen som tafsar på henne i tunnelbanan, något som var otänkbart för ett par decennier sedan.

Och se på alla kvinnor här idag. Alla ni jag såg upp till för 20-25 år sedan. Ni som var så coola, starka och kunniga. Jag ville bli som er. Hur nu det skulle gå till. Men plötsligt står jag här. Tillsammans med er. Galet, men också så himla fint.

Och det ger mig kraft att fortsätta kämpa. Det ger mig hopp. Det finns en annan framtid. En framtid med jämställdhet och jämlikhet. En framtid då våra rättigheter är värda något.

– Valrörelsen i år hade stort fokus på gängvåldet och det är kanske inte så märkligt, eftersom människor känner sig hotade. Men tonen som politikerna hade mellan sig var stundom också grov. Och anonyma angrepp mot vissa politiker var hotfulla och oacceptabla. Det var många män som var arga, sas det.

Det fick mig att tänka så här:
Var finns dessa arga män när det gäller att ta kamp mot de män som hotar, förnedrar, misshandlar och dödar kvinnor? Kvinnor som finns i alla kommuner i landet, kvinnor som lever i ständig skräck för män de delar eller har delat bostad med. Vilka arga män lyfte dessa hot i valrörelsen?

Om Sverige på allvar ska ta itu med hot och våld i vårt samhälle måste vi starta med att diskutera värderingsgrunderna, människosynen, människors lika värde. Ingen människa ska heller behöva leva i skräck och rädsla. Ingen människa – oavsett kön, ålder, funktionsnedsättning, etnicitet, religion osv.

I det samhälle vi lever är vi en av alla.
Och en kvinna är en av alla kvinnor.

Vi är kvinnor som blir äldre. Tillsammans behövs en kamp mot de övergrepp som kan drabba många äldre kvinnor och även män och som var och en och de facto borde uppleva som hotfulla.
Övergrepp på en människas integritet och frihet, på det mänskliga behovet att få vara sig själv. Begränsningar i hemtjänst och äldrevård som hotar individens värdighet och som inte utgår från enskildas behov. De övergreppen är förorsakade av politiska bortprioriteringar av de resurser som skulle kunna tillförsäkra människor ett eget, värdigt liv.

Vem bryr sig?
Vem vill i ett välfärdsland prioritera skatt till de behoven?
Vem vill vända på varenda sten för att ändra på det?

Idag är tillfället att uppmana alla kvinnor som kan påverka värderingarna i samhället som kan påverka resursfördelningen till hemtjänst och äldrevård att ge kvinnor, och männen också för den delen, möjligheten att vara sig själva, leva sina liv som en av alla.