– Det är fint, hedrande, att vara här idag. I solidaritet med systrar. Solidaritet över landsgränserna och över historien.

Så är också jag en produkt av, och fostrad av kvinnor som arbetat för jämlikhet. Inte för att det var rofyllt, roligast eller betalade bra (då hade maten jag och mina syskon fick till bordet varit flådigare och mamma Lena inte behövt gå in i väggen innan jag fyllt 18). Utan för att de visste att det kostade mer att ge upp.

Lika mycket står vi här idag. Inte för att det är lätt. Utan för att vi vet att patriarkatet, och funktionsmaktsordningen är så riggad att i den stund vi ger upp så kostar det oss mer.

För sådan är ojämlikheten. Grym och obeveklig. Men obevekliga är även vi i vår mission.

En mission som egentligen är enkel. Vi vill bara ha samma privilegier och rättigheter som andra. Det är därför vi står här idag. Inte för att vi vill synas, tro mig när jag säger att vi ibland allra helst skulle slippa. Utan för att vi måste. För att vi inte har råd, eller ynnesten att förhålla oss likgiltiga. För att vi var dag måste stå upp för det som är rätt.

Och som idag, för våra systrar därute, skrika åt helvete till det system som de har byggt. Som sätter människor på undantag. Byråkratiserar bort rättigheter. Som hellre skramlar med vapen än skramlar för sociala, kulturella och ekonomiska rättigheter. Grundläggande medborgerliga och politiska rättigheter. Mänskliga rättigheter.

Sådan är makten. Obeveklig. Men de skälver för Malala, för Amina Mahsini och för Greta. Jag känner mig inte som en av alla. Inte ännu. Men idag, och tack vare er, en av många. En av många hjältar. I historien och i denna kamp. Tillsammans ska vi segra.

– Jag blev inbjuden här för att tala av Maria Johansson som är ordförande för FQ – Forum kvinnor och funktionshinder. Jag hade äran att jobba med Maria under några år på jämlikhetsstiftelsen Make Equal. Vi drev ett projekt som heter Allierad – för att din kamp är min kamp.

Och en av de främsta anledningarna till att vi startade Allierad var att vi upplevde en rädsla kring att jobba för saker som en själv inte har förstahandserfarenhet av. Och vad händer då?
• Vi kommer jobba i stuprör.
• Funkiskampen sker på ett håll och kvinnokampen på ett håll.
Ett exempel på hur fel det blir går att exemplifiera med att det finns få skyddade boenden som är anpassade för olika typer av funktionsnedsättningar.

Personal som har kunskap inom funktionshinderområdet har inte kunskap om området våld i nära relationer; medan personal som har kunskap om våld i nära relationer saknar kunskap om funktionsnedsättningar.

Samtidigt som vi vet att:
• Kvinnor med funktionsnedsättning är överrepresenterade i allt från att leva under den relativa fattigdomsgränsen,
• diskrimineras på arbetsmarknaden
• och är mer utsatta för våld än kvinnor utan funktionsnedsättning.
Kvinnor med funktionsnedsättning riskerar – förutom som för kvinnor generellt att bli utsatta av en partner – även att utsättas av färdtjänstchaufför, personal inom hemtjänsten eller en personlig assistent.

Förövaren kan utnyttja det faktum att kvinnan har en funktionsnedsättning genom att till exempel neka kvinnans tillgång till hjälpmedel och medicin. Och nu har vi pratat kön och funktionsnedsättningar. Men alla kvinnor med funktionsnedsättning har ju som alla även en ålder, etnicitet, socioekonomisk bakgrund och sexualitet. Och såklart att olika funktionsnedsättningar påverkar livet på olika sätt.

För att exemplifiera även detta:
Jag jobbar förutom på Make Equal även på Child10 som kämpar för att eliminera människohandel av barn och i somras släppte JÄMY en artikel som synliggjorde det faktum att flickor och unga kvinnor med intellektuell funktionsnedsättning som lever i en hederskontext riskerar att familjen eller släkten utnyttjar funktionsnedsättningen och gifter bort flickan eller kvinnan med en släkting från föräldrarnas ursprungsland.
Där mannen får uppehållstillstånd och börjar arbeta som assistent till kvinnan och får ersättning av Försäkringskassan. Det kan alltså finnas en underliggande människohandel, genom att flickan eller kvinnan lever isolerad, förväntas ta ansvar för hushållsarbetet och/eller utsätts för exempelvis sexuella övergrepp inom ramen för äktenskapet.

Och allt det missar vi om vi inte ser längre än kön.
Jag vet att det kan låta svårt. Men vi kan inte låta det hindra oss. För ingen är fri förrän alla är fria. Våga fråga. Googla. Läs på. Samarbeta mellan organisationer. Och kanske min viktigaste lärdom från vårt arbete med alliering är att Alliering är ett verb, inte ett substantiv. Alltså något man gör, inte nåt man bär som en etikett.

Tack för att jag fick tala här idag.
Kampen fortsätter.
Tillsammans.

– Ta makten över din kropp.

Jag kände mig hedrad och ödmjuk när jag fick förfrågan om att tala idag.
Ordförande Maria Johansson sa ”tala om något som hjärtat är fullt av”.

Mitt hjärta är fullt av erfarenheter och perspektiv. Några av dom tänker jag dela med mig av idag, för att skänka er reflektion och eftertanke.

Jag är tio år och står vid ett stånd på en marknad i Spanien. Det är fullt med människor. Bredvid mig står en man som håller sin dotter i handen. Plötsligt känner jag ett par fingrar som söker sig under min kjol. Det är samma man som håller sin dotter i den andra handen.

Jag är fjorton år och är på behandling hos min fysioterapeut. Behandlingen utvecklas till att fysioterapeuten masserar mitt underliv och mina bröst.

Vid båda dessa övergrepp frös jag och önskade att jag var någon annanstans.
Skammen var total.

Jag är 16 år och ligger på sjukhus efter min dykolycka. Jag är förlamad. Det känns inte längre som att min kropp är min. Andra händer tar hand om min kropp. Händer efter händer efter händer, berör min kropp, mitt tempel.

Mitt tempel är inkräktat.
Min integritet är inte längre min.
Under övergrepp hade jag lärt mig att distansera, för att överleva.
Jag gjorde just det, lämnade makten över min kropp i någon annans händer.

Jag mötte en syster som är helt förlamad och lever med assistans 24 timmar om dygnet. Hon berättade att en assistent hade gett henne rådet att drömma sig bort till en vacker plats när det känns för jobbigt.

När ens fysiska integritet blir utsatt för övergrepp, distansera.

För att hon ska orka med att någon annans händer tar hand om sin kropp, måste hon fly iväg i tanken.

Jag kände igen mig och tänkte att det var samma överlevnadsstrategi som när jag blev utsatt för övergrepp.

Tänk dig då att känna så varje dag.

Du som som lever med funktionsnedsättning och lever med personlig assistans, ge inte upp din kropp och integritet.

Du ska aldrig behöva distansera dig eller fly iväg i tanken.

Ta hand om ditt tempel,
Värna om din integritet och
Ta makten över din kropp.
Tack!

– En av alla är alltså temat för den här manifestationen – en av alla kvinnor.

Jag hade planerat att sitta här själv, framför er, med er, en av er och en av alla, och prata om hur vi kvinnor med funktionsnedsättning blir avkönade och infantiliserade. Hur funkofoba maktstrukturer tillsammans med normer om kön och genus sätter oss i ett annat fack; en låda vars etikett läses ”funkis” och hur etiketten är för liten för att få plats med flera ord.

Men jag har inte råd att prata kvinnlighet i relation till funktionalitet idag. Idag är jag inte en av alla.

För exakt en vecka sedan hade jag en jobbresa inplanerad till Bryssel. Vi var ett gäng kollegor som skulle dit och prata funktionsrätt, bland annat på EU-parlamentet. Man kan fråga sig vad en jobbresa till Bryssel har med ”En av alla” att göra, men faktum är att de där funkofoba maktstrukturerna jag nämnde – de blev mer än tydliga söndagen den 25 september när sex kollegor – alla med egen funktionsnedsättning – skulle sätta sig på ett plan.

Jag vet inte vad det dummaste i detta är: att vi var sex personer i behov av rullstol som alla bokat samma flight, alla med tydliga, i god tid inskickade, specifikationer om sina behov och individuella hjälpmedel – information som mottagits och godkänts av flygbolaget – , men att bara en av oss fick boarda, då resterande fem plötsligt inte fick plats ombord. Eller att våra rullstolar, efter ombokningar både dit och hem, blev utropade på vår hemflight som ”besvärlig last” för ett nästintill fullsatt plan.

För mig personligen är det ändå den fysiska hanteringen som tar priset. Jag hade aldrig tidigare flugit med min permobil; alltid valt den hämmande manuella framför äkta rörelsefrihet vid resor, av rädsla för förstörelse. Men man åker liksom inte och snackar funktionsrätt som en halv person, inte om man inte absolut måste. Kanske framförallt inte när priset blir ryggont och andningssvårigheter.

Jag landar i alla fall – en dag för sent – i Bryssel. Får min permo. Med en styrning i bitar. Trots flertal lappar och många telefonsamtal är alltså min rörelsefrihet inte bara inskränkt, utan också trasig. Inte bara i Bryssel, utan nu, idag, här, vid er.

En av alla vadå?

– En av alla. Ja det var knappast vad jag hittade när jag läste igenom Kvinnorörelsens tidningar sedan begynnelsen. I stället fick jag åka i en berg- och dalbana mellan himmel och helvete i synen på funktionsnedsättningar.

Den radikala och liberala kvinnorörelsen var värst. Under den första halvan av 1900-talet skrev tidningarna att mindervärdiga måste bort och man fick inte ligga samhället till last. De drev på om steriliseringar.

Några exempel:

Ellen Key ville att de ”bästa” människorna skulle framavlas. Hon hoppades att läkarna i framtiden smärtfritt skulle avliva barn som föddes med funktionsnedsättningar.

Den unga Elise Ottesen Jensen – RFSU:s skapare- delade in människor i värdefulla och värdelösa. Hon vände sig mot att dyra anstalter uppfördes för andligt eller kroppsligt förkrymta individer. I människokärlekens namn ville hon att gravt sjuka och funktionshindrade skulle avlivas med giftsprutor, alltså även vuxna.

Elin Wägner, frisinnad och redaktör för tidningen Tidevarvet, skriver under rubriken Människoekonomi att ”frisinnade kvinnor vill komma ifrån låt-gå-systemet i fråga om människomaterialet.” Hon vill ha en kvalitativ förbättring av folkstocken.

Kvinnotidningarna kunde också ha snälla artiklar om att man bör köpa produkter av blinda, döva och rörelsehindrade, men man drev på om fler steriliseringar. Socialdemokratiska kvinnoförbundet varnade 1946 när barnbidrag skulle genomföras att det kunde vara skadligt för familjer med uppenbart dåliga arvsanlag, därför ville de öka steriliseringarna.

Har någon hört att kvinnorörelsen tagit avstånd från dessa idéer? Den här historien förtiger man.

Och så vände allt. I början av 1950-talet och i flera decennier framåt gick S-kvinnorna i bräschen för bättre villkor för funktionshindrade. De andra kvinnoorganisationerna följde efter – dock ej vänsterns tidningar- de skrev inte en rad.

Mot slutet av 1980-talet ebbade intresset dock ut. I dag skriver dock tidningen Fempers. I övrigt råder tystnad.

Vad betyder tystnaden? Och vad betyder det att kvinnorörelsen inte gjort upp med sitt förflutna?

Jag tror det betyder mycket. Kvinnorörelsen är exempelvis tyst när det gäller den omfattande fosterdiagnostiken. Jag ifrågasätter inte enskilda kvinnors val. Men jag ifrågasätter starkt den norm som blivit att det är normalt att testa sitt foster och göra abort om något anses fel. Gör man det för att man likt den tidigare synen anser att vissa liv inte är värda att leva?

Kvinnorörelsen måste omfamna alla kvinnor, med eller utan funktionsnedsättning. Det får inte längre handla om ett styvsysterskap.

– När regeringens presskonferenser inte textas, när otillgängliga lokaler lagstridigt används som vallokaler och den som inte ser får valsedlar med annan partibeteckning än den som beställts hemskickade, när nya arbetsplatser och bostäder byggs utan att minimikrav på tillgänglighet och användbarhet efterlevs, när kvinnojourer nekar ledarhundar tillträde eller inte går att komma in på med rullstol – då signalerar det vilka som inte är förväntade.

Exemplen är många, inom samhällsområde efter samhällsområde.

Hur samhället utformas och verksamheter bedrivs säger väldigt mycket om människosyn och värderingar – väldigt mycket mer än om ekonomiska resurser. Utformningen sätter ramar för vilka som kan delta fullt ut, göra egna val, bestämma över sina liv men också utbilda sig, arbeta eller söka skydd.

Då är det inte konstigt att kvinnor med funktionsnedsättning som grupp kommer längst ned i många levnadsnivåundersökningar, med lägst ekonomi och sämst hälsa, eller att det tar längre tid för en kvinna med funktionsnedsättning att lämna en våldsam relation.

I dag är frågan om tillgänglighet politiskt helt död. Nämns tillgänglighet är det som kostnad eller problem – senast i valrörelsen av den ena statsministerkandidaten.

Allas rätt att komma fram och in, ta del av information, kommunicera, måste bli en politisk fråga. Vad hjälper rösträtt, fria skolval, krav på skyddat boende i varje kommun om det inte samtidigt åtföljs av att säkerställande av tillgänglighet och icke-diskriminering.

Som alltid följs jämställdhet och jämlikhet åt och är varandras förutsättningar – tillsammans med tillgänglighet. Om en kvinna med funktionsnedsättning ska ha samma förutsättningar måste otillgängligheten som funktionshindrar undanröjas och det är ett ansvar vi måste ta tillsammans!

Kvinnors rättigheter är mänskliga rättigheter och tillgång till mänskliga rättigheter kräver tillgänglighet.

Tack!

– Här står jag och tänker prata lite om glädjen och stoltheten över att vara farmor och mormor – utifrån förutsättningen att jag en gång inte räknade med att ens bli mamma.

Men först – jag har arbetat inom funktionshinderrörelsen under i stort sett hela mitt yrkesliv.

Jag har haft kampen om jämlika och rättvisa livsvillkor för kvinnor och män med funktionsnedsättningar som min arbetsuppgift.

Samtidigt har jag levt mitt eget liv under samma förutsättningar och med återkommande tillfällen där jag tvingats ta strid för mina egna möjligheter och rättigheter att leva som andra.

Det har tidvis varit ett tufft liv med en hel del kamp där mitt stridbara jag varit användbart. Men det har också slitit på mig – så nu har jag valt att lägga det mesta av den sortens påverkansuppgifter bakom mig.

Istället tänker jag säga några ord och berätta en liten historia ur livet som farmormor som jag brukar kalla mig.

När jag växte upp som tonåring under 60-talet gjorde min mamma klart för mig att jag inte skulle räkna med att mitt liv skulle rymma man och barn. Dom möjligheterna såg hon inte.

Men eftersom hon samtidigt fostrat mig till en självständig flicka med skinn på näsan så hade jag inga planer på att inte försöka, för min längtan efter barn var lika stor som hos vilken annan kvinna som helst.

Jag hade turen att bli vuxen samtidigt som vissa stödresurser så sakta började utvecklas här i Sverige – så facit blev tre barn, två pojkar och en flicka. Min äldsta och yngsta råkar vara här idag – nu 50 och 38 år gamla.

Under min barndom bodde jag mycket borta, barn som vi skulle inte leva med sina familjer. Det var inte ovanligt att nyblivna föräldrar uppmanades glömma bort det lilla barnet som fötts.

Under en period när jag bodde på ett skolhem skrev jag brev till min mamma. Hon sparade dom breven och jag har dom nu. En sommardag för något år sedan satt ett av mina sex barnbarn och läste några av breven som mitt då tioåriga jag skrev till min familj långt borta. Det var en ledsen flicka som längtade efter mamma, pappa och dom två småbröderna.

Det var en stark stund vi hade tillsammans – mitt då tioåriga barnbarn och jag. Och hennes kommentar när vi läst klart och var lite ledsna båda två var – tänk farmor – det här har hänt – på riktigt. – Ja lilla V – det har det…

Jag är så oerhört glad och stolt över mina tre barn och dom sex barnbarn dom gett mig – jag som växte upp i tron att det scenariot inte fanns för mig. Jag önskar en nutid och en framtid där alla flickor och pojkar, kvinnor och män med olika funktionsnedsättningar ges det stöd i form av service, assistans, hjälpmedel och annat som var och en av oss behöver för att få leva sina liv som sitt eget bästa jag – det är väl ändå inte för mycket begärt av ett välfärdssamhälle.

Tack för mig!

”

– Det är en ära att få vara en av alla kvinnor som talar idag.

Artikel 3 Allmänna principer
3d: principen om
d) respekt för olikheter och accepterande av personer med funktionsnedsättning som en del av den mänskliga mångfalden och mänskligheten,

Artikel 6 Kvinnor med funktionsnedsättning
1. Konventionsstaterna erkänner att kvinnor och flickor med funktionsnedsättning är utsatta för flerfaldig diskriminering och ska därför vidta åtgärder för att säkerställa att de fullt och likaberättigat åtnjuter alla mänskliga rättigheter och grundläggande friheter.
2. Konventionsstaterna ska vidta alla ändamålsenliga åtgärder för att säkerställa att kvinnor fullt ut utvecklas, gör framsteg och stärker den egna förmågan i syfte att garantera att de kan utöva och åtnjuta de mänskliga rättigheter och grundläggande friheter som anges i denna konvention.

Starka skrivningar, till stor del framtagna av ett allierat internationellt civilsamhälle lett av den internationella funktionshinderrörelsen. Tillsammans kämpade vi för att mejsla ut en slagkraftig konvention för att åstadkomma ”ingenting om oss utan oss!”

För 12, 5 år sedan trädde konventionen i kraft i Sverige och staten är förbunden att främja, skydda och uppfylla rättigheterna i konventionen. Hur går det?

Jag är en av alla. En av alla människor. En av alla kvinnor. En kvinna som både privat och i arbetet försöker verka för jämställdhet och mot diskriminering.

Jag har en normföljande funktionsförmåga och jag möter sällan funktionshinder.Ända sedan jag föddes har jag haft en privilegierad position och sällan mötts av de hinder som många andra av alla kvinnor gör varje dag.

Jag vill leva i ett samhälle där alla kvinnor oavsett funktionsförmåga kan leva på jämlika villkor, så som jag kan, en av alla kvinnor. Vi kan alla hjälpas åt för att synliggöra och säkerställa det.

Som allierad och med mänskliga rättigheter som ramverk och kompass, är jag övertygad om att vi tillsammans, oavsett funktionsförmåga, etnisk eller socioekonomisk bakgrund, tillsammans kan verka för ett mer jämställt, inkluderande och icke-diskriminerande samhälle.

TACK!

– Hej! Jag heter Eva Fridh och jag är en småbarnsmamma som arbetar som SFI-lärare.

Sedan tonåren har jag varit intresserad av samhällsfrågor och då särskilt av jämställdhet, jämlikhet och mänskliga rättigheter. Därför hade jag mycket gärna deltagit i dagens manifestation.

Tyvärr tillåts jag inte göra det. Jag har en grav synnedsättning och därför behöver jag hjälp av en ledsagare. Min kommun Västerås sätter mig i kommunarrest eftersom jag, som har ledsagarservice beviljad enligt socialtjänstlagen, bara får hjälp i närområdet.

Så har det inte alltid varit. Tidigare bodde jag i Göteborg och hade då rätt till ledsagarservice enligt LSS. Då kunde jag vara politiskt aktiv och delta i såväl konferenser som manifestationer och demonstrationer utanför min hemkommun. Ledsagningen enligt LSS var gratis men nu när jag får hjälp enligt socialtjänstlagen betalar jag flera hundra kronor i timmen för den hjälp som jag så väl behöver.

På LSS-tiden kunde jag välja vem som skulle ledsaga mig. Nu skickar kommunen den personal som för tillfället är ledig.

Mitt liv har försämrats avsevärt sedan jag förlorade rätten till ledsagarservice enligt LSS. Från att ha varit en medborgare som alla andra med möjlighet att själv utforma mitt liv måste jag noga planera de fåtal timmars hjälp som jag får så att de räcker hela månaden. Hur kunde det bli så här?

Varken min hälsa eller min funktionsnedsättning har förbättrats och jag har större behov av hjälp idag sedan jag blivit förälder. Orsaken är biståndshandläggarens snålare bedömning och en allt snävare rättspraxis. Detta drabbar fler än mig och min familj. Allt fler personer med funktionsnedsättning förlorar rätten till LSS-insatser idag. Denna utveckling måste vändas. Vår nyvalda riksdag och regering måste agera så att vi får tillbaka vår frihet och vår möjlighet att delta i alla aspekter av samhällslivet inklusive sådana här manifestationer.

Tack för att ni lyssnat på min berättelse. Jag hoppas att jag och alla andra som idag nekas nödvändig hjälp återfår den så att vi kan vara på plats nästa gång. Det ser jag fram emot.

– Min funktionsnedsättning syns inte utanpå och många märker aldrig att jag har en grav hörselnedsättning. Dels för att vi faktiskt inte är särskilt uppmärksamma på varandra, dels för att mina hörapparater gör att jag kan hänga med och smälta in rätt bra.

Det är deras förtjänst att jag fortfarande kan jobba som kommunikatör och journalist och att jag kan hänga med hyfsat i sociala sammanhang. Utan dem är jag nästintill döv.

De senaste åren har vi sett mycket oroväckande tendenser i det Sverige som också är vårt; att allt fler måste betala allt mer för att få tillgång till de hjälpmedel som finns.

Kvinnor med funktionsnedsättning hör till de fattigaste i vårt samhälle och det är inte svårt att räkna ut vem som är förlorare om det beror på de ekonomiska förutsättningarna om man kan höra, röra sig och delta i samhället.

De flesta av oss som använder något slag av hjälpmedel känner nog en hatkärlek till dem oavsett om vi fått låna dem av regionen eller köpt dem. De är fula, de krånglar, de lägger av när vi mest behöver dem, men vi älskar dem för det de gör för oss när de fungerar som bäst.

Jag ska avsluta med ett utdrag ur en dikt som beskriver denna hatkärlek så bra. Den är skriven av min vän, den kanadensiska författaren och skådespelaren Gael Hannan, och översatt av skrivtolken Mohammed Shakrah.

Den heter
Ode till en apparat

Du ligger på mitt sängbord och innan jag somnar
betraktar jag dig noggrant för första gången på länge
Jag tänker på hur mycket, till min stora förvåning, jag älskar dig – och varför.

Nå, det är inte på grund av ditt utseende.
Tre centimeter av plast och sladdar
Din färg, av proffsen beskriven som hudfärgad
Av de som saknar fantasi beskriven som beige
Och av mig, I ärlighetens namn, beskriven som ful.

Vet du vad de säger om skönhet?
Att det är insidan som räknas, och jag antar att det är sant för dig också.
Men jag vill inte riktigt se ditt inre maskineri
För jag skulle bli besviken om jag inte såg små hörselälvor
som skapar magi när batteriet förs in.

Du vet väl att jag älskar dig.
Och för alla gånger jag svurit åt dig, tappat dig i golvet, tappat bort dig
Så ber jag om förlåtelse.
Jag har haft större förväntningar på dig än du kunnat infria
Och jag har inte tackat dig för att du infriat mer än jag någonsin kunnat hoppas,
gett mig ljud som mitt minne glömt
Och nya som jag aldrig fick uppleva innan min hörsel försvann.
Som ljudet av min bebis andetag

Nej, du är inte snygg
Du kostar pengar
Men hade jag inte haft dig, så hade jag varit isolerad, avskuren från mina människor
Du knyter mig till världen.
Så nej, du är inte snygg – du är vacker
Och jag älskar dig.