Systerskap utan hinder

Jag var tjugo år när jag började kalla mig feminist. Egentligen hade jag varit det sedan långt tidigare men inte varit i något sammanhang där det fanns ett ord för mina åsikter och värderingar. I feminismen hittade jag ett systerskap, eller det som skulle ha kunnat vara ett systerskap. För även om jag och andra feminister delade samma syn på jämställdhet kände jag mig som en udda fågel. Som om jag inte riktigt hörde till. Som så många andra gånger i livet upplevde jag att man såg min funktionsnedsättning, det som ses som ett hinder, i första hand och inte personen bakom. Därför gick jag igenom en period av tveksamhet. Vad var egentligen feminismen värd om den inte såg alla kvinnor?

Åren gick och sedan hände två saker på ungefär samma gång. Dels blev jag medlem i ett parti med feminismen som grund, dels kom jag i kontakt med FQ för första gången. I partiet var jag fortfarande lite av den udda fågeln även om det var milsvid skillnad från hur det var tjugo år tidigare. Nu fanns ett intersektionellt tankesätt och en större medvetenhet kring att olika grupper av kvinnor drabbas av förtryck på olika sätt. Men det fanns också en förväntan att jag, utan att bli tillfrågad om vilka frågor jag ville engagera mig i, skulle vara en talesperson för funktionsrättsfrågor. Nu var det i sig inget problem eftersom den fråga som ligger mig närmast om hjärtat är mäns våld mot kvinnor med funktionsnedsättning och samhällets otroliga brister i att se vår utsatthet. Bara det faktum att det finns kunskap om att det är vanligare att kvinnor med funktionsnedsättning är mer utsatta för mäns våld än normfungerande kvinnor och inte ta tag i den frågan är ett oerhört svek från samhällets sida. Men partiets lokala förenings syn på saken var ändå ett problem. Hur ska man veta vilken fråga en person vill engagera sig i utan att fråga? Jag kanske hade varit intresserad av antirasistisk feminism eller fördelningspolitik eller klimatfrågor. Men tack vare att jag var engagerad i funktionsrättsfrågor fick jag möjlighet att vara med på en hearing i EU-parlamentet i Bryssel om våld i nära relation mot personer med funktionsnedsättning. Det var en mycket intressant och lärorik dag. Deltagarna var bland annat kvinnor med funktionsnedsättning som hade varit utsatta och som i många fall själva hade startat organisationer där de jobbade aktivt med frågan. 

Många viktiga frågor luftades. Till exempel vad är egentligen en nära relation? När man säger ”nära relation” tänker man på normfungerande kvinnor som blir utsatta av sin partner, men för en kvinna med funktionsnedsättning kan även relationen till en personlig assistent eller till en vårdare räknas som nära eftersom den personen även hjälper till med intima behov såsom dusch och toalettbesök. En av de vittnesmål som gjorde starkast intryck på mig var en kvinna som levde i, vad vi i Sverige skulle kunna kalla, ett gruppboende som sa att ”Varje morgon vaknar jag och tänker: vilka övergrepp kommer jag att utsättas för idag?”.

Trots att det hade gått ut en allmän inbjudan till den här hearingen var det ytterst få EU-parlamentariker på plats, vilket väl tyvärr säger en hel del om intresset för den här frågan. 

I ungefär samma veva som jag blev partipolitiskt engagerad kom jag alltså i kontakt med FQ, vilket var en stor och viktig upplevelse för mig. En organisation som arbetar med ett feministiskt synsätt med en helhetsbild av de olika hinder kvinnor med funktionsnedsättning möter i samhället och den specifika utsatthet vi lever med. En organisation med stor erfarenhet och kunskap som med sitt idoga arbete gör skillnad. 

Jag känner mig inte längre som en udda fågel. Och jag får uppleva att ett systerskap utan hinder gör skillnad. 

Astrid-Levina Ekstrand