– En av alla. Ja det var knappast vad jag hittade när jag läste igenom Kvinnorörelsens tidningar sedan begynnelsen. I stället fick jag åka i en berg- och dalbana mellan himmel och helvete i synen på funktionsnedsättningar.

Den radikala och liberala kvinnorörelsen var värst. Under den första halvan av 1900-talet skrev tidningarna att mindervärdiga måste bort och man fick inte ligga samhället till last. De drev på om steriliseringar.

Några exempel:

Ellen Key ville att de ”bästa” människorna skulle framavlas. Hon hoppades att läkarna i framtiden smärtfritt skulle avliva barn som föddes med funktionsnedsättningar.

Den unga Elise Ottesen Jensen – RFSU:s skapare- delade in människor i värdefulla och värdelösa. Hon vände sig mot att dyra anstalter uppfördes för andligt eller kroppsligt förkrymta individer. I människokärlekens namn ville hon att gravt sjuka och funktionshindrade skulle avlivas med giftsprutor, alltså även vuxna.

Elin Wägner, frisinnad och redaktör för tidningen Tidevarvet, skriver under rubriken Människoekonomi att ”frisinnade kvinnor vill komma ifrån låt-gå-systemet i fråga om människomaterialet.” Hon vill ha en kvalitativ förbättring av folkstocken.

Kvinnotidningarna kunde också ha snälla artiklar om att man bör köpa produkter av blinda, döva och rörelsehindrade, men man drev på om fler steriliseringar. Socialdemokratiska kvinnoförbundet varnade 1946 när barnbidrag skulle genomföras att det kunde vara skadligt för familjer med uppenbart dåliga arvsanlag, därför ville de öka steriliseringarna.

Har någon hört att kvinnorörelsen tagit avstånd från dessa idéer? Den här historien förtiger man.

Och så vände allt. I början av 1950-talet och i flera decennier framåt gick S-kvinnorna i bräschen för bättre villkor för funktionshindrade. De andra kvinnoorganisationerna följde efter – dock ej vänsterns tidningar- de skrev inte en rad.

Mot slutet av 1980-talet ebbade intresset dock ut. I dag skriver dock tidningen Fempers. I övrigt råder tystnad.

Vad betyder tystnaden? Och vad betyder det att kvinnorörelsen inte gjort upp med sitt förflutna?

Jag tror det betyder mycket. Kvinnorörelsen är exempelvis tyst när det gäller den omfattande fosterdiagnostiken. Jag ifrågasätter inte enskilda kvinnors val. Men jag ifrågasätter starkt den norm som blivit att det är normalt att testa sitt foster och göra abort om något anses fel. Gör man det för att man likt den tidigare synen anser att vissa liv inte är värda att leva?

Kvinnorörelsen måste omfamna alla kvinnor, med eller utan funktionsnedsättning. Det får inte längre handla om ett styvsysterskap.